Varför var det ingen som sa att jag inte behövde?

Du undrar väldigt mycket om mig. Eller snarare om min blindhet. Du har många frågor och man skulle ju kunna tro att det snart inte går att komma på mer att fråga, att det finns en gräns för hur intressant jag kan vara för dig. Men det finns ingen gräns. För varje svar du får, har du flera nya frågor. Du kryper närmare och närmare mig, in i mitt privatliv. Märker du inte det?

Hur ofta har jag inte varit med om detta. Det börjar alltid med någon lite mer allmänt hållen fråga, till exempel om jag kan se ljus och mörker eller inte. Något man kan vara säker på är att en fråga aldrig kommer ensam. Mycket snart är det dags för frågan om hur, varför och när det blev på det här sättet med min syn. Något ärftligt? En sjukdom? En olycka? Och sedan bara fortsätter det. Gick jag i en sådan där blindskola när jag var barn? Har jag eget boende, vem hjälper mig med allt, har jag en personlig assistent? Hur gör jag för att hitta vägen, Har jag någon partner och hur står det i så fall till med hans syn? Och är det inte jobbigt, jag menar, att klara allt? Det måste vara svårt. finns det inget att göra åt det, forskningen går ju framåt? Och du, det är väl någon som hjälper dig på mornarna, att fixa dig och så? Det ser ut som om någon har fixat i ordning dig. Och du, hur är det i ditt jobb, kan det inte bli så att du missar saker, allt sånt här med kroppsspråk och så, det måste ju vara svårt?

Jag undrar vad du skulle göra om jag plötsligt började fråga ut dig på det här sättet. Jag märkte ju förut när du ledsagade mig att du är ganska tjock. Hörde hur din andning blev ansträngd när vi gick uppför backen. Faktum är att jag brukar undra hur det egentligen känns att vara tjock. Har du alltid varit tjock? Din fru, är hon också tjock? Kan man inte göra sådana där operationer nu för tiden, har du funderat över det? För det måste ju vara jobbigt att släpa runt på så mycket vikt, blir du inte trött av det? Hur hittar man kläder, finns det anpassade kläder?

Om du fick sådana frågor av mig tror jag att du skulle känna dig lite obekväm. Du skulle nog inte trivas i samtalet. Kanske försöka byta ämne, eller svara lite undvikande. Kanske bli sårad, ledsen, arg? Om det var så att du skulle få de här frågorna i taxin, i personalrummet på jobbet, på festen, i kassakön, och från var tredje person på stan vars hjälp du för ögonblicket var i behov av, hur skulle det kännas för dig då? Och på tal om kroppsspråk. Du missar uppenbarligen, trots att du är fullt seende, vad min kropp säger dig om hur jag trivs i det här samtalet.

Här sitter du och jag. Känner inte varandra särskilt bra. Behöver tillbringa ett antal timmar i varandras sällskap den här dagen. Vi skulle kunna småprata, konversera om allt och inget så där som människor gör. Jag är inte någon bra konversatör egentligen, men jag kan göra en ansträngning och klara det hyfsat. Du verkar inte kunna tänka på någonting annat än min blindhet. Jag försöker ta upp andra samtalsämnen, arbetslivet, fritid, semestern. Men alla vägar bär tillbaka till blindheten. För dig är det här nog som ett småprat, men inte för mig. För mig är det som en intervju. Fast när jag läste intervjumetodik, fick jag lära mig att alltid låta intervjuobjektet förstå att han/hon när som helst kunde avbryta intervjun, om det skulle kännas obehagligt. Den här intervjun rymmer inte någon sådan möjlighet. Åtminstone är det så jag känner. Jag kan inte få dig att sluta. Vet inte hur jag skulle göra, utan att uppfattas som avvisande. Så jag svarar och svarar, fastän jag avskyr det här samtalsämnet, fastän det här är det sista jag vill prata om. Särskilt med dig. Jag känner mig helt stel i ansiktet, men det är möjligt att jag ser helt normal ut, kanske rentav trevlig. Det är möjligt att jag ler. Jag vill resa mig och gå.

Blindfrågorna. De är som blodsugande moskiter i mitt liv. Den här situationen med dig har jag upplevt i oändligt många olika versioner. Men blindfrågor kan också framkastas på det mest överrumplande sätt. Man kan bli väldigt förvånad när en person bakom en i bankomatkön plötsligt harklar sig och låter en blindfråga glida ut mellan läpparna. Eller när jag är ute med min hund och möter en annan hundägare. Bara någon sekund stannar jag upp och frågar: har du en hund där? Vid jakande svar, kommenderar jag genast min hund att gå fot och passerar sedan förbi hundägaren. Tro det eller ej, men blindfrågor kan till och med adresseras i farten i en situation som denna. Hur mycket syn har du? Kan personen skicka iväg efter mig, i samma tonfall som han skulle ha kommenterat vädret. Otroligt. Vad är det för fel på dig då? Svarar jag honom, inne i mitt huvud.

men det är inte bara blindfrågor som suger blod, det är hur människor kan insinuera och kommentera saker på ett sätt som får en att känna sig omyndig. Eller hur de reser upp hinder i ens väg genom att säga att saker inte går. Den här kursen blir nog svår för dig, fick jag rätt ofta höra när jag läste till psykolog. Och vad visste de om det? De visste ingenting, det var precis det som deras föga hjälpsamma påstående avslöjade. Men jag vågade aldrig ifrågasätta, aldrig konfrontera.

Jag har varit med om många saker som många andra människor aldrig skulle acceptera. Vad värre är, jag har inte vågat dela de upplevelserna med andra. Jag tror jag har känt skam. Ta till exempel den gången då jag satt på ett möte med en studievägledare och annan skolpersonal inför mitt år på Komvux. Jag hade ett klart och tydligt mål, att komma in på psykologlinjen. När jag sa det, gav studievägledaren ifrån sig ett högt skratt och sa något om att jag kanske hade satt upp lite väl höga mål. Det var oerhört oprofessionellt och sårande av honom att säga så till mig, men jag blev inte arg, jag skämdes. Jag tänkte att han nog hade rätt. Varför trodde jag att jag skulle kunna klara något så svårt? Är det någon idé, tänkte jag. Den tanken är en av mina vanligaste och trognaste tankar.

Det hemska är att ingen någonsin pratade med mig om hur jag skulle kunna skydda mig mot sådant här. Det finns ju medel mot moskiter, men jag har alltför länge trott att det var min lott i livet att stå ut med dem. De sårande och infantiliserande kommentarerna trodde jag att jag gjorde bäst i att ignorera. Blindfrågorna trodde jag att jag måste svara på, för att det var trevligt och socialt att göra det och för att jag måste upplysa min omgivning. Upplysning skulle sedan i förlängningen gynna mig, tänkte jag, eftersom det var det andra sa till mig. Ge positiva återverkningar i människors attityder och agerande gentemot mig. Det trodde jag. Det tror jag inte längre. Om jag vill att människors attityder och agerande ska förändras, får jag nog se till att förse dem med den information jag tror att de behöver, inte den information som de suktar efter.

Det gör mig ont att berätta det, men tidigare trodde jag också att allt det där blindfrågandet tydde på ett verkligt intresse, ett intresse för mig som person. Kanske en inledning till något med mer substans, en bekantskap, en vänskap. Men det var inte så. Blindfrågor har aldrig lett vidare till någonting djupare eller bestående, eftersom det jag bemödar mig att förmedla, bara har ett underhållningsvärde. Jag är en blind, bara det. Jag är något snarare än någon. Jag själv får inte ut någonting alls av ett sådant samtal. Ingenting.

Kan det här vara en anledning till att jag har utvecklat en benägenhet att undvika många sociala situationer? Jag skyndar mig ofta ut ur tillfälliga möten och samtal med människor. Jag inleder inte något samtal i bankomatkön, jag blir besvärad när folk tar kontakt på gymmet, på tåget, på festen. Och vad kan alla de här attityderna och kommentarerna ha gjort med den bild jag har av mig själv? Hur påverkar den bilden i sin tur mitt agerande och mina val i livet? Jag vågar inte spekulera i det.

Varför var det ingen som sa att jag inte behövde tåla allt detta? En mängd människor, som fått lön för det, har försökt rusta mig för ett självständigt liv. Jag har fått lära mig en massa nyttiga saker, ADL, orientering med vit käpp och så vidare i en bortträngd oändlighet. Men jag tror att jag skulle ha varit en lyckligare, modigare och mer oberoende människa om jag också hade fått lära mig att känna igen och hantera handikappande attityder och beteenden. Alla dessa förhållningssätt som försätter mig i en underordnad ställning, där andra vet bättre bara för att de kan se. Där andra begränsar mitt handlingsutrymme, mitt liv utifrån föreställningar som de gör sig om mig. Jag är redan långt ner på rangstegen i detta hierarkiska samhälle. Och där lär jag stå kvar så länge som jag tror att jag hör dit och ideligen låter mig återföras dit. Men jag har kanske fattat nu. Jag har kanske blivit tillräckligt frustrerad för att krypa under stängslet och komma in och ta plats i en annan hage. Ja Jag kanske till och med är beredd att slåss om utrymmet där inne, bara för att chocka er. Och mig själv. Eller bara för illusionen av en fri vilja och känslan av möjlighet.

Jag känner en sådan stor tacksamhet gentemot mina vänner, de som också fått nog. Vi har haft hur många samtal som helst och försökt rusta varandra för ett liv bland hindrande förhållningssätt och gamla mossiga föreställningar ristade i sten. Jag är också så oerhört tacksam för mina ledarhundar, som genom sin blotta uppenbarelse förskjutit folks intresse från min blindhet till sig. Samtal om min hund har jag gärna. I de samtalen känner jag mig som en helt vanlig person. Jag är också så tacksam för att jag med hundens hjälp bara kan fly bort från påtvingade mänskliga möten.

Kära medmänniska. Ta gärna kontakt med mig, hjälp mig gärna när jag ber dig, interagera, utbyt, dela. Upptäck mig om du vill, om jag tycker att du är värd att få göra det. Vi kan prata om allt och inget, om företeelser runt omkring oss eller inom oss. Du och jag, två individer i världen. Jämlikar. Men tala inte om för mig vad jag klarar och inte klarar, för du har ingen aning. Intressera dig gärna för mig, men gör mig inte till ditt studieobjekt, din informationsbroschyr eller din happening. Jag tänker inte betala för den hjälp du ger mig med delar av mitt privatliv och jag tänker inte inordna mig i en intervju jag inte har samtyckt till. För jag har gjort det förr, jag har varit där redan. För mycket, för länge, för ofta. Och jag fann det otillfredsställande. Det gav mig obehag, gjorde mig arg, ledsen och ibland helt svart inuti. Jag har lagt det bakom mig, det är historia. Det är över.