En dag

En dag kommer jag att kunna tänka på dig med ett leende inombords. Det kommer att kännas varmt och mjukt när jag minns dig. Jag kommer att söka efter dig i mina minnen och ropa på dig i mina drömmar.

En dag, När jag väljer att släppa bilden av mitt svek mot dig, när smärtan nått sin högsta topp och sorgen sin botten i djupet. När självanklagelsen och självföraktet trots allt inte lyckats förgifta mig, när jag slutat knyta ihop mig själv i ett försök att värja mig mot outhärdliga minnesbilder.

En dag ska mina nattliga drömmar om dig dröja sig kvar hos mig som en känsla av tacksamhet, inte som återhållen gråt. En dag ser jag dig igen, såsom du var, så fin och levande. Jag gör mig kvitt bilden av dig när du ligger död på golvet och bilden av mig när jag rör vid dig en sista gång. När jag går därifrån, chockad, och stänger dörren om allt som var du. Allt fint också borta, inlåst. Men bilden av din döda kropp förföljer mig.

Tiden läker inga sår och den minskar inte saknaden. En dag, när saknaden har vuxit sig större än bilden av sveket och skulden, öppnar jag den där dörren igen. Då kommer jag att kunna leva utan dig, eftersom jag låter dig vara levande i mina minnen. Jag längtar så mycket till den dagen.