Ett ställe för mig

Hej arbetsmarknaden!

Hur är läget? Många som konkurrerar om en plats här inne, eller hur? Många att välja bland. Rätt bra läge för dig antar jag.

Vet du en sak? Jag är rädd för dig. Jag skulle så gärna vilja vandra runt lite här, kolla in, lyssna av, presentera mig. Fast jag vågar inte. Jag har i och för sig redan en plats här inne, men jag vill inte vara kvar där längre. Jag tror det har blivit dags för mig att lämna över till någon annan. Jag tror att jag skulle må bättre då och vara till större nytta. Du förstår, jag tycker inte längre att det är roligt att gå till mitt jobb. Jag känner ingen glädje i mina arbetsuppgifter. Jag borde verkligen trivas, vara nöjd. Jag har jättebra arbetskamrater, förstående chefer och jag får mycket uppskattning. Behärskar mitt område väl. Men jag får ont i magen när jag tänker på mitt jobb. Jag vill bara att helgen ska komma. Jag vill vara ledig, drömmer mig bort. Så jag måste söka efter ett nytt ställe.

Jag vill så gärna känna mig engagerad igen. Jag har förmågan att vara engagerad, det vet jag. Och jag är uthållig och lojal. Ganska trevlig också. Jag drömmer inte om att göra karriär, är mån om min fritid och mitt privatliv, men är beredd att göra mitt bästa för att prestera ett gott resultat på en arbetsplats.

Fast det finns ett litet problem. Det här med mitt handikapp. Onekligen väsentligt för vem jag är, vad jag kan prestera och hur jag kommer att bedömas. Men eftersom alla andra jämt fokuserar på handikappet, måste jag göra tvärtom. Alltid när jag ska försöka lansera mig själv, tonar jag ned handikappets betydelse, bortser ifrån det. I stället fokuserar jag på vad jag kan, vad jag har presterat så långt. Jag försöker med trygg utstrålning förekomma frågor och invändningar genom att alstra lösningar och möjligheter. Och sedan, när jag har blivit godtagen trots trots trots mitt handikapp, då är jag mån om att de inte ska tycka att de valde fel. Ser ni, jag är lika bra som alla andra! Jag är, är, är lika bra! Vill ni ha mig, visst vill ni ha mig ändå, trots att…? Och så kämpar jag som en tok. Tar med mig jobb hem i smyg för att hinna göra så mycket som jag tror att man förväntar sig av mig. Sedan måste jag sova. Eller vila. Orkar inte prata med någon. Känner mig utmattad. Jag sa ju inte det till dem, till arbetsplatsen alltså, att allt tar längre tid för mig, kräver mer koncentration och mer av problemlösning eftersom hinder radas upp. Säg inget till dem men det fanns kvällar då jag grät när jag kom hem, för att jag inte visste hur jag skulle orka med hela mitt långa, långa arbetsliv, alla dessa år, månader, veckor. Det fanns kvällar då jag blödde näsblod. Och det finns många kvällar med ont i magen.

Jag har en väldigt orealistisk fantasi som blir alltmer pockande. En helknäpp dröm som jag knappast vågar berätta om för dig, arbetsmarknaden. Jag går här och fantiserar om att jag ska hitta ett ställe här inne hos dig, där jag inte behöver försöka gömma undan handikappet bakom en massa pladder om möjligheter, hjälpmedel och lösningar. Jag drömmer om att det ska finnas ett ställe där jag behövs för att jag har mitt handikapp. Där handikappet ingår i hela min samlade kompetens. Ja, jag vet, det låter lika troligt som att jag ska vinna en miljon. Men tänk att kunna berätta om handikappet i en jobbansökan och ändå få komma till en intervju! Att slippa bjuda på denna obehagliga överraskning när man har fått erbjudande om intervju. Det är ett så svårt ögonblick. Det gör ont i magen. Att tvingas erkänna att man inte riktigt är den man har utgett sig för att vara. Personen i andra änden av telefonen blir naturligtvis lite överrumplad. Jaahaa?
Och jag sitter där med min ångest men jag spelar mitt spel. Lugna, kompetenta, problemlösnings-jag. Alt kommer att ordna sig. Det finns hjälpmedel. Att dessa kan ta tid att få på plats och att de långt ifrån kan hantera alla mer eller mindre tillgängliga journalföringsprogram och så vidare det säger jag inte. Och du förresten, jag har en ledarhund också. En stor, snäll schäfer som släpper hår var hon går. Vi ses!

Hör du du, arbetsmarknaden. Vad ska jag göra? Är det någon idé? Finns det någon ny plats där för mig? Jag skulle så gärna vilja hitta en. Fast jag tror inte det går. Jag kan inte se framför mig hur jag skulle bära mig åt. Jag vet inte ens vad det är jag söker. Jag borde vara nöjd med den här platsen som jag har. Det kanske går. De är ju snälla här. Och jag känner mig trött. Orkar inte söka runt, lansera mig själv, bryta upp, komma i ordning, kämpa. Det är som att frivilligt gå in i en hinderbana som man inte vet var den leder. Kanske bäst att bara stanna här. Hitta strategier för att hantera ledan och obehaget.

Men du, arbetsmarknaden! Hör gärna av dig om du vet någon som vill ha någon som mig. En tillräckligt klyftig och begåvad men lite trött handikappad människa, som försöker, men inte riktigt orkar, prestera som andra. Jag finns här. Väntar och drömmer om att det ska finnas ett ställe för mig.