"Babe, I'm gonna leave you"

I kväll ska du och jag ta en taxi tillsammans. Sista gången vi åker någonstans ihop. Vi ska åka till ett ställe som du avskyr. Du blir jämt rädd när du är där. Jag avskyr också det stället, din rädsla får mig att känna så. Din rädsla får mig alltid att må dåligt. Jag känner mig otillräcklig, eftersom jag inte kan skydda dig, rädda dig från din rädsla.

Vi ska åka till det där stället som kallas för en djurklinik och där ska jag lämna dig kvar. För du är ett djur och när djur inte mår riktigt bra och man inte riktigt vet hur man ska få dem att må bra igen, kan man ta dem till en djurklinik och ge dem en sista spruta. Då befrias djuret från det dåliga måendet. Det kallas för att somna in. Det är mycket privilegierat, mycket värdigt. Det är ju nästan så att man avundas dig.

Hur kan man älska ett djur så mycket? Hur kan man känna sig så svart inuti, så djupt desperat och galen inför vetskapen att man snart förlorar djuret? Men du är så mycket mer än ett djur för mig. Du är djuret som för sex år sedan utsågs att tjänstgöra i mitt liv. Vara med mig dag och natt, leda mig runt i de många olika miljöer där jag skulle vara. Jag älskade dig från första stund, för du var så oerhört tillgiven och i så väldigt stort behov av min bekräftelse. Du har alltid tagit ditt arbete på mycket stort allvar, men jag har märkt att det har slitit på dig också. Det har gjort dig trött. Du är en rätt ängslig individ tror jag. Verkar vara rädd för att göra fel, alltid hållit dig nära mig, inte alls förtjust i att bli hanterad av andra. Jämt gnäller du eller skriker när någon ska undersöka dig. Även om någon råkar klia dig för hårt på magen, gnyr du så där ynkligt så att man får lust att slå dem som har orsakat dig lidande. Jag skulle kunna göra vad som helst för dig. Så känns det.

Du har ont i ryggen nu. Bara kunnat arbeta sporadiskt de senaste månaderna. Vi åker taxi nästan jämt. Du sover mycket. Ingen vet om du kommer att bli bättre. Ingen tror att du kan bli så bra att du klarar av att fortsätta din tjänstgöring. Du skulle kunna vara någons sällskapshund, men vems? Man har avrått mig från det. Inte rätt att omplacera en hund som inte är frisk. Varken bra för hunden eller den som tar emot den. De har kanske rätt. Men en del dagar mår du bättre och vi kan promenera till jobbet. Då är allt så vackert och jag skjuter undan det andra. Nästa dag vill du inte gå alls. Då är allt svart igen. Men du är lika tillgiven som altid, söker upp mig för att bli klappad. Hur dåligt mår du egentligen? Vem kan veta det. Hur ser du på det här med att somna in? Är det bättre än att åka taxi jämt? Är det inte bara ett svek, ett fruktansvärt vidrigt svek? Och varför plågar jag mig själv med sådana tankar.

Kommer någonting att spela någon roll när den här kvällen är över. Bara några timmar kvar med dig. Vad ska jag göra när du kommer fram till mig nu, viftar på svansen, slickar mig i ansiktet, trycker dig nära intill? Tårar rinner, du slickar bort dem. Det enda jag kan tänka på just nu är att det snart är slut. Den lilla tid vi har kvar, släpar sig fram och flyger förbi. Jag söker upp dig för att krama dig igen, men det känns fel. Jag undviker dig, försöker sysselsätta mig med något, men det känns också fel. Jag går bara runt runt. Plockar nervöst med saker. Magen värker av hunger, men hunger betyder ingenting. En dryg timme kvar nu. Vår sista kväll. Vi åker snart iväg. Jag kommer att lämna dig idag. Lämna dig.

Vattenballongen

Du såg när det hände, eller hur? Vem var du? Jag borde ha frågat. I min ålder kanske, fast sådant är svårt att veta. Mjuk och fin röst, lät lite trött, tyckte jag.

Du såg mig komma gående i den ljusa sommarkvällen. Det var midsommardagen. Den gråbrunspräckliga schäfern vid min sida, ryggsäck på ryggen och en väska i högerhanden. Fast det vet jag i och för sig inte om du såg. Du såg väl inte heller hur jag tvekade inombords när jag hörde den högljudda festen. Något fönster nära trottoaren var öppet, skrålande ungdomar där inne. Skulle helst ha sluppit passera dem, men orkade inte ta en omväg, ville hem.

Vad hände sedan? De tystnade när jag närmade mig, ungdomarna. Kunde man ju ha räknat ut. Nu kommer de att ropa något, tänkte jag. Men det gjorde de inte, de valde istället att kasta något, eller hur, visst var det så? Jag hörde ett ljud när jag var ungefär mitt för fönstret. I nästa ögonblick märkte jag att något föll genom luften och ner på min hund. Hon skrek till och kastade sig åt sidan. Det var då skrattet kom. Inifrån lägenheten där festen pågick. Ett unisont högt och långdraget skratt, bara killar. Samtidigt blev jag varse hur någonting rann ner på marken från min hund.

Jag kände mig helt förvirrad. Och skärrad. Först tänkte jag att min hund var skadad, att det var ljudet av blod jag hörde. Sedan kände jag efter. Min hund var helt blöt i huvudet och på främre delen av kroppen. Det verkade vara vatten och det rann från henne ner på marken.

Det var då du kom fram till mig. Vad var det som hände? Undrade du. Vet inte, sa jag, min röst helt uttryckslös. Jag tror det var en vattennballong, sa du. De måste ha tappat den? Din röst dröjande och frågande. Det tror jag inte, sa jag och gjorde mig beredd att gå.

Du stod kvar bredvid mig och verkade titta mot fönstret. Det var helt tyst nu, inget ljud av någon fest där inne. Jävla idioter, sa du, fortfarande lät du på något sätt förvånad, men också upprörd. Det var väl då du förstod att det inte var någon som hade tappat något. Att de hade kastat något på mig och min hund för att de ville göra det, för att de tyckte att det var roligt att göra det. Att de hade skrattat när de såg hur min hund blev rädd och kastade sig åt sidan. Min veka lilla hund. Att de hade gjort så mot henne, var det värsta för mig just då. Jag ville skada dem för det. Hmm, jag går nu, sa jag, tog min väska och gav min hund startkommando.

Men jag borde ha pratat med dig. Jag borde ha frågat dig vad du såg och exakt vilket fönster det var. Fast jag tror jag skämdes. För att du hade blivit vittne till det där som hände mig. Den handikappade som man kastar något på och sedan skrattar åt. Jag stod inte ut med att du hade sett det. Så därför gick jag bara.

Två veckor senare var jag återigen på väg hem i den ljusa sommarkvällen. Jag var trött, hade åkt tåg i ett par timmar och bar tung packning. På långt håll hörde jag en grupp ungdomar som stod och skrålade. hela jag fylldes upp av ett stort nej, men jag kunde ingen annan väg hem, så jag gick vidare. Ungdomarna var på andra sidan gatan. När jag var ungefär mitt för dem, började de ropa.
Akta, nu kommer vattenballongen, akta! Nu kommer den, vattenballongen kommer, akta! De gjorde ljudimitationer och skrattade.

Då blev jag plötsligt bara så jävla arg. Jag ville ta min hund och korsa gatan, promenera rakt in bland dem, slå och sparka omkring mig. Istället stannade jag mitt för dem, ställde ner min väska på marken och vände mig mot dem.
Lämna mig i fred! Ropade jag. Lämna mig i fred! Jag ropade medvetet lite högre än jag skulle behöva, bara för att eventuella förbipasserande skulle kunna höra och uppmärksamma mig. Jag hörde faktiskt också att det fanns åtminstone någon person i närheten.

De var kvar där på andra sidan, hörde hur de pratade lågt med varandra, men de ropade ingenting mer. Jag gick. Jag kände mig förvånad över att jag hade vågat göra som jag gjorde. Det skulle ha legat mig närmare till hands att skynda mig därifrån, uppfylld av en känsla av utsatthet och svaghet, strykande längs husväggarna som en skygg katt. Känslan fanns i och för sig där, men den fick inte chans att ta över och styra mitt agerande. För en liten känsla av stolthet fanns också och ilska. Jag gick hemåt med en ström av aggressiva hämndtankar i huvudet. När jag kom hem ringde jag och berättade allt för en vän. Vågade även blotta min oro över att stöta på de där ungdomarna igen. Tidigare skulle jag inte ha gjort så, jag skulle ha behållit allt
för mig själv och valt att glömma bort. Oron för att möta dem igen fanns kvar i flera veckor, kanske månader. Men det hände ingenting mer.

Det är inte så - men så är det ändå

Det är inte så
att jag missunnar dig att vara trevlig.
Det är trevligt med trevlighet
den gör att man känner sig accepterad.
Men när din röst börjar flacka
och du betvivlar mig bakom de polerade orden
då undrar jag om jag ska delta i spelet
eller om jag ska gå där ifrån.

Det är inte så
att jag missunnar dig att betvivla mig
men det är du som väljer
att låta min svaghet växa sig stor
och ta över.
Min defekt är ett faktum
som inte går att skyla över.
Kan du se att det finns någonting mer där bakom?
Själv har jag jämt tvivel om mig
men när du lindar in tvivlet i meningslösa fraser
blir det fult och gör ondare
än du tror.

Det är inte så
att jag missunnar dig att ge uppskattning och beröm.
Men när du uppskattar mig med den där tonen
av oförställd förvåning i din röst
då faller allt platt
jag skärmar av och min bedrift
betyder inget mer.

Det är inte så
att jag missunar dig att förbise mig.
När man inte tar sin plats
kan man inte vänta sig att någon ska se
vad man behöver.
Klart att du tänker:
någon annan tar säkert hand om det
och någon annan tänker
precis likadant.

Det är inte så
att jag missunnar dig att hata.
Jag hatar själv ibland
det är en möjlighet som människan har.
Men när jag står där utanför cafét
väntar på en vän
och du viskar blindstyre när du går förbi
då undrar jag bara
varför?

Det är inte så
att jag missunnar mig att vara bitter
det bittra är väl en del
av människolivet.
Men jag undrar ibland
om det kan bli hur stort som helst?
Och om det syns utanpå?
Fast om jag ler mot dig en extra gång
kommer du nog inte att se det
eller också väljer du i rätt stund
att se åt ett annat håll.