Vattenballongen

Du såg när det hände, eller hur? Vem var du? Jag borde ha frågat. I min ålder kanske, fast sådant är svårt att veta. Mjuk och fin röst, lät lite trött, tyckte jag.

Du såg mig komma gående i den ljusa sommarkvällen. Det var midsommardagen. Den gråbrunspräckliga schäfern vid min sida, ryggsäck på ryggen och en väska i högerhanden. Fast det vet jag i och för sig inte om du såg. Du såg väl inte heller hur jag tvekade inombords när jag hörde den högljudda festen. Något fönster nära trottoaren var öppet, skrålande ungdomar där inne. Skulle helst ha sluppit passera dem, men orkade inte ta en omväg, ville hem.

Vad hände sedan? De tystnade när jag närmade mig, ungdomarna. Kunde man ju ha räknat ut. Nu kommer de att ropa något, tänkte jag. Men det gjorde de inte, de valde istället att kasta något, eller hur, visst var det så? Jag hörde ett ljud när jag var ungefär mitt för fönstret. I nästa ögonblick märkte jag att något föll genom luften och ner på min hund. Hon skrek till och kastade sig åt sidan. Det var då skrattet kom. Inifrån lägenheten där festen pågick. Ett unisont högt och långdraget skratt, bara killar. Samtidigt blev jag varse hur någonting rann ner på marken från min hund.

Jag kände mig helt förvirrad. Och skärrad. Först tänkte jag att min hund var skadad, att det var ljudet av blod jag hörde. Sedan kände jag efter. Min hund var helt blöt i huvudet och på främre delen av kroppen. Det verkade vara vatten och det rann från henne ner på marken.

Det var då du kom fram till mig. Vad var det som hände? Undrade du. Vet inte, sa jag, min röst helt uttryckslös. Jag tror det var en vattennballong, sa du. De måste ha tappat den? Din röst dröjande och frågande. Det tror jag inte, sa jag och gjorde mig beredd att gå.

Du stod kvar bredvid mig och verkade titta mot fönstret. Det var helt tyst nu, inget ljud av någon fest där inne. Jävla idioter, sa du, fortfarande lät du på något sätt förvånad, men också upprörd. Det var väl då du förstod att det inte var någon som hade tappat något. Att de hade kastat något på mig och min hund för att de ville göra det, för att de tyckte att det var roligt att göra det. Att de hade skrattat när de såg hur min hund blev rädd och kastade sig åt sidan. Min veka lilla hund. Att de hade gjort så mot henne, var det värsta för mig just då. Jag ville skada dem för det. Hmm, jag går nu, sa jag, tog min väska och gav min hund startkommando.

Men jag borde ha pratat med dig. Jag borde ha frågat dig vad du såg och exakt vilket fönster det var. Fast jag tror jag skämdes. För att du hade blivit vittne till det där som hände mig. Den handikappade som man kastar något på och sedan skrattar åt. Jag stod inte ut med att du hade sett det. Så därför gick jag bara.

Två veckor senare var jag återigen på väg hem i den ljusa sommarkvällen. Jag var trött, hade åkt tåg i ett par timmar och bar tung packning. På långt håll hörde jag en grupp ungdomar som stod och skrålade. hela jag fylldes upp av ett stort nej, men jag kunde ingen annan väg hem, så jag gick vidare. Ungdomarna var på andra sidan gatan. När jag var ungefär mitt för dem, började de ropa.
Akta, nu kommer vattenballongen, akta! Nu kommer den, vattenballongen kommer, akta! De gjorde ljudimitationer och skrattade.

Då blev jag plötsligt bara så jävla arg. Jag ville ta min hund och korsa gatan, promenera rakt in bland dem, slå och sparka omkring mig. Istället stannade jag mitt för dem, ställde ner min väska på marken och vände mig mot dem.
Lämna mig i fred! Ropade jag. Lämna mig i fred! Jag ropade medvetet lite högre än jag skulle behöva, bara för att eventuella förbipasserande skulle kunna höra och uppmärksamma mig. Jag hörde faktiskt också att det fanns åtminstone någon person i närheten.

De var kvar där på andra sidan, hörde hur de pratade lågt med varandra, men de ropade ingenting mer. Jag gick. Jag kände mig förvånad över att jag hade vågat göra som jag gjorde. Det skulle ha legat mig närmare till hands att skynda mig därifrån, uppfylld av en känsla av utsatthet och svaghet, strykande längs husväggarna som en skygg katt. Känslan fanns i och för sig där, men den fick inte chans att ta över och styra mitt agerande. För en liten känsla av stolthet fanns också och ilska. Jag gick hemåt med en ström av aggressiva hämndtankar i huvudet. När jag kom hem ringde jag och berättade allt för en vän. Vågade även blotta min oro över att stöta på de där ungdomarna igen. Tidigare skulle jag inte ha gjort så, jag skulle ha behållit allt
för mig själv och valt att glömma bort. Oron för att möta dem igen fanns kvar i flera veckor, kanske månader. Men det hände ingenting mer.