Jag får ångest av mina grannar

I mitt hus är många gamla. Flera får hemtjänst, hemsjukvård och hemlevererade matlådor. Jag känner ofta att det luktar gammal människa i trappuppgången. Jag tycker att gamla människor kan ha en särskild lukt. Jag vet inte när lukten kommer, för min mormor luktar inte så och hon är gammal. Det kanske inte bara är åldern som ger den här Lukten, den kanske kommer sig av annat, som hur man sköter sin hygien, om man har haft samma kläder de senaste decennierna och liknande. Det var en vän som trodde det i alla fall. Men jag tror nog att lukten kommer från själva åldern. Ett spädbarn luktar på ett visst sätt, lite större barn luktar på ett sätt, ungdomar på ett sätt. Jag kan ibland lukta dem innan jag har hört att de är där. Gamlingar har sin lukt. Jag tycker inte om den lukten.

Ibland luktar det bajs i trappuppgången. En gång hörde jag en väldigt gammal kvinna ropa till någon som var på väg in i hennes lägenhet: nej, kom inte in! Jag har skitit på mig, gå, gå! Besökaren ropade något om att han kunde hjälpa till, men tanten bara fortsatte skrika att han skulle gå. Jag hörde hur han gick. Den tanten är inte kvar här längre.

Jag möter gamlingarna och hör deras samtal med varandra. Skrumpna röster, rossliga hostningar, gånghjälpmedel, en förmåga att stå eller gå mycket långsamt mitt i min väg. En del har svårt att tala eller få fram rätt ord, stroke, tänker jag. Många gånger pratar de om krämpor och sjukvårdsbesök. De hör dåligt, ser dåligt och pratar med min hund trots att jag säger att de inte ska. Tänk att jag skulle råka hamna just i det här huset när jag flyttade till stan! När jag kom hit, hade jag en spirande åldersångest. Nu har jag åldersfobi.

Det som gör mig mest ont är min närmaste granne. Hon låter väldigt gammal. Hon har rollator ibland, rullstol ibland. Hon vill ofta prata när vi möts. Ibland tror jag att hon bara öppnar sin ytterdörr och kommer ut i trappen för att prata, utan att hon ska någonstans. Det blir lite konstiga samtal för hon hör väldigt dåligt. Jag ler så fint jag kan, lyssnar, nickar. Förra sommaren brukade jag möta henne i motionsspåret, men inte i år. Jag tror hon har blivit sämre.
Jag har inte varit ute på en vecka, sa hon en gång. Jag har varit på sjukhuset, sa hon en annan gång. Jag är jämt så trött, sa hon nyligen. Usch då, ja, hm, säger jag och nickar.

En gång ville hon ge mig bullar. Jag kände mig då väldigt besvärad, sa att jag inte brukar äta bullar, vilket är en grov lögn. Du borde äta bullar, sa hon, du är så smal. Jag tackade henne för omtanken, men stod fast vid att jag inte åt bullar. Då lät hon lite ledsen tyckte jag. Nähä, du vill inte ha bullar, nähä, jag ville så gärna ge dig någonting. Då skämdes jag, fick ont i magen, ångrade mig. Jag kunde väl ha tagit emot bullar, jag hade inte behövt äta dem. För det var ju så jag tänkte när jag tackade nej, att jag inte skulle våga äta hennes bullar. Det låter säkert hemskt, men jag befarade att hon kunde ha råkat snuska till bullarna på något sätt. Eftersom hon är gammal och kanske lite vimsig också. Och eftersom jag inte känner henne närmare. Men jag borde ha tagit emot bullarna ändå.

Har du varit på jobbet? frågar hon då och då när vi möts, oavsett om det är vardag eller helg, morgon eller kväll. Nej, svarar jag kanske, det är lördag idag. Jaså, är det lördag? kan svaret bli, ja du vet när man inte jobbar själv har man ingen aning.
Fast min mormor vet alltid vilken dag det är och hon jobbar inte heller.

Jag hör ofta hur den här tanten hostar slem i toaletten. Jag tror hon har för vana att inte stänga sin toalettdörr när hon går ditt in för att ägna sig åt toalettrelaterade aktiviteter. När jag sitter och torkar hundens tassar, hör jag vartenda ljud. Hon hostar, spottar, harklar, hostar, spottar, spolar. Jag torkar hundens tassar fortare för att slippa höra.

Ibland när hon kommer ut ur sin lägenhet, pratar hon inte. Hon hälsar bara men är sedan tyst. Jag får för mig att detta är hennes sämre dagar. Jag är så trött, säger hon ibland, sedan åker hon iväg i hissen. jag tror hon besöker någon i det här huset och det är ju bra, tänker jag.

En gång när hon kom ut ur sin lägenhet och jag torkade tassar, hörde jag att hon inte lyckades låsa sin ytterdörr. Hon fibblade, tog i dörrhandtaget, fibblade lite mer, tog i handtaget igen och jag hörde att dörren inte var låst. Hon var inte pratsam. Hon gick in i hissen och åkte iväg. Skulle jag ha hjälpt henne att låsa dörren?

En gång berättade hon att hennes plånbok var försvunnen. Hon trodde att någon hade gått in till henne och tagit den, eftersom hon inte brukar ”bry sig om” att låsa ytterdörren. Varför brukar du inte låsa? frågade jag, ett antal gånger i rad. Nej, sa hon, jag har bott på landet, där låser man aldrig dörren. Man tror ju att det bara finns ärliga människor.
Nej, det tror man inte, tänkte jag. Vad ska du göra nu då? Frågade jag. Åt plånboken, menade jag alltså då. Men hon förstod nog inte min fråga, hon sa något om att hon var så trött och sedan gick hon in till sig.
Borde jag ha brytt mig mer om det där med hennes försvunna plånbok? Borde jag ha frågat om hon tyckte det var svårt att låsa sin dörr? Jag vet att hon har en son, för jag har mött honom några gånger. Jag vet att hon har någon typ av hemhjälp också. Men de kanske inte vet att hon har svårt att låsa sin dörr. Jag slog ifrån mig det, tänkte att ”någon annan får…” och så gick jag in till mig.

En gång vaknade jag på natten av att min hund stod med frambenen i min säng och gnällde in i mitt ansikte. Jag klappade henne halvsovande och sa att hon skulle gå och lägga sig. Men det gjorde hon inte, hon gick ned från min säng men satt eller stod kvar på golvet. Jag vaknade till lite mer, för det slog mig att hon kanske behövde gå ut. Då hörde jag ett ljud någonstans ifrån. Det lät som ett ovanligt genomträngande väckningsalarm. Men efter en liten stund fattade jag att det snarare var en brandvarnare. Suck. I ett hus fullt av halvdöva, vimsiga gamlingar, klart att det förr eller senare måste uppstå en brand någonstans, tänkte jag irriterat och steg upp. Klockan var ungefär kvart över fyra på morgonen.

Jag drog på mig min mycket vardagliga, gröna frottémorgonrock och gick ut i trappen, barfota. Hunden följde förstås med. Javisst, brandvarnaren lät inne hos min närmaste granne. Jag lyssnade och luktade in genom hennes brevlåda. Ett förfärligt oväsen men ingen lukt av brand. Det gjorde mig förvirrad. Jag ringde på dörren många gånger, men inget hände. jag knackade lite försynt, naturligtvis utan resultat. Hunden la sig tillrätta vid min ytterdörr, men jag skulle inte kunna komma till ro igen förrän den förbaskade brandvarnaren blev tyst.

Jag kände mig inte bekväm med situationen, jag behövde någon att delegera det hela till. Jag vandrade upp några våningar i min fula morgonrock och plötsligt hörde jag hur en ytterdörr öppnades. Hej, sa jag, rätt ivrigt. Hej, sa en man lite saktfärdigt och jag tyckte också att han lät lite förvånad. Jag redogjorde snabbt för mitt problem och jag hade tur. Han var inte någon åldring, han var på väg till sitt arbete, en medelålders till äldre man med handlingskraft i sin frontallob. Han ringde på min grannes dörr, ropade i brevlådan, luktade och vädrade liksom jag, sedan ringde han en vakt, men då hade jag redan gått in till mig för länge sedan. Efteråt fick jag veta att min granne hade somnat och varför brandvarnaren gått i gång förstod jag aldrig, men hon hade hur som helst inte hört den.

En annan gång luktade det verkligen väldigt mycket bränt i hela trappuppgången. Det var så att man nästan storknade. Jag kände att lukten var värst på mitt våningsplan. Flera grannar började springa runt i trappen och ringa på lite olika dörrar. Men ingen brandvarnare den här gången, väldigt konstigt med tanke på stanken. Skulle inte förvåna mig om hon har stängt av sin brandvarnare nu också, tänkte jag och flydde som vanligt in i min lägenhet. Jag hörde att de ringde på hennes dörr också, men naturligtvis öppnade hon inte, trots att hon har någon typ av specialringklocka för personer med dålig hörsel, som genljuder mycket högt och tydligt inne i hela hennes lägenhet. Hur som helst brann huset inte heller denna gång ner, men lukten av bränt fanns kvar i min lägenhet och mina kläder flera dagar efteråt.

Jag kan inte hjälpa det, men jag vill inte att min närmaste granne ska vara min närmaste granne längre. Jag oroar mig lite för att hon verkligen ska lyckas orsaka en brand till slut. Särskilt när det närmar sig jul, brukar jag tänka på alla fina mysiga tända ljus och alla gamla, vimsiga, ostadiga och darrhänta seniorer, det är ju så jag föreställer mig dem. Och så känner jag mig nervös och obehaglig till mods av att höra min granne hosta slem i sin toalett dag efter dag. Och just det, jag känner mig äcklad också. När hon har sin teve på där inne, högt, då känns det bättre för då verkar allt normalt. Men när det är så där tyst, när det luktar lite fränt från hennes lägenhet, när hon kommer ut i trappen och inte vill prata, när hon fibblar med sitt lås för att komma ut och fibblar för att låsa efter sig, när hon verkar så ensam jämt, då blir jag illa till mods. För hon påminner mig om allt det som jag inte vill tänka på, åldrandet, slutet, döden. Jag kan mycket väl ha missuppfattat allt, blandat ihop min egen existentiella ångest med hennes liv. Hon kanske har ett stilla och skönt liv, det skulle kunna vara så. Men ändå känner jag mig övertygad om att där hon är nu, i ålderdomen och där många andra av mina grannar också är, dit vill jag aldrig.

Jag har ett problem

Jag har ett problem. Jag står inte ut med tanken på att bli äldre. Jag står inte ut med tanken på döden. Med all kraft jag har slår jag ifrån mig vetskapen om åldrandet, mitt och andras. Vetskapen om döden känns som en stor, oformlig klump i min mage och som en tyngd inne i mitt huvud. Jag är väldigt rädd. Därför försöker jag låta bli att tänka på det och därför tänker jag ännu mer på det. Tankarna tränger sig på och jag försöker komma undan, varje dag. Nej, säger jag till mig själv. Det är inte så, jag blir inte gammal, jag dör inte, för det är för otäckt och för svårt att förstå. Jag har sagt till alla att jag har åldersångest, men de vet inte, kan inte föreställa sig hur den växer och upptar mig.

Jag är 38 och ett halvt år gammal. För mig är det ofattbart. Det betyder att jag är medelålders, något som jag inte alls kan relatera till. Jamen tänk på mig då, säger en del, jag är ju 10, 15, 20 år äldre än du, du är ju fortfarande så ung. Men vadå, tror de att jag blir mindre rädd och olycklig av att de är äldre? Det blir jag inte, jag blir räddare. Men det är också så att jag tror att de klarar det bättre än jag, det där med åldern och döden. De verkar inte vara rädda och därför kan heller ingenting de säger till mig, lugna mig.

För mig är döden så otäck att den inte bör nämnas. Den är att försvinna för alltid och vara ensam för alltid. För jag tror inte att de döda finns kvar på något sätt och går att nå. Jag tror bara det är slut. Det går inte att begripa något sådant, ett slut som fortsätter i all oändlighet.

Så länge man är ung, vilket enligt mig är fram till ca 35 års ålder, kan man glömma döden, om man har tur. Det är som att den inte gäller en själv. Men när man börjar bli medelålders, kan man inte längre glömma döden. Åldern kommer att börja märkas på fler och fler sätt. För mig är det detsamma som att man bit för bit förlorar någonting som man aldrig mer får tillbaka. Någonting annat kommer i stället, säger alla, något som också är bra, kanske rentav bättre!
Men - alla dessa glada tillrop och lugnande besked som serveras mig från medelåldern och ålderdomen, är lika förtroendeingivande för mig som telefonförsäljarens röst.