Jag har ett problem

Jag har ett problem. Jag står inte ut med tanken på att bli äldre. Jag står inte ut med tanken på döden. Med all kraft jag har slår jag ifrån mig vetskapen om åldrandet, mitt och andras. Vetskapen om döden känns som en stor, oformlig klump i min mage och som en tyngd inne i mitt huvud. Jag är väldigt rädd. Därför försöker jag låta bli att tänka på det och därför tänker jag ännu mer på det. Tankarna tränger sig på och jag försöker komma undan, varje dag. Nej, säger jag till mig själv. Det är inte så, jag blir inte gammal, jag dör inte, för det är för otäckt och för svårt att förstå. Jag har sagt till alla att jag har åldersångest, men de vet inte, kan inte föreställa sig hur den växer och upptar mig.

Jag är 38 och ett halvt år gammal. För mig är det ofattbart. Det betyder att jag är medelålders, något som jag inte alls kan relatera till. Jamen tänk på mig då, säger en del, jag är ju 10, 15, 20 år äldre än du, du är ju fortfarande så ung. Men vadå, tror de att jag blir mindre rädd och olycklig av att de är äldre? Det blir jag inte, jag blir räddare. Men det är också så att jag tror att de klarar det bättre än jag, det där med åldern och döden. De verkar inte vara rädda och därför kan heller ingenting de säger till mig, lugna mig.

För mig är döden så otäck att den inte bör nämnas. Den är att försvinna för alltid och vara ensam för alltid. För jag tror inte att de döda finns kvar på något sätt och går att nå. Jag tror bara det är slut. Det går inte att begripa något sådant, ett slut som fortsätter i all oändlighet.

Så länge man är ung, vilket enligt mig är fram till ca 35 års ålder, kan man glömma döden, om man har tur. Det är som att den inte gäller en själv. Men när man börjar bli medelålders, kan man inte längre glömma döden. Åldern kommer att börja märkas på fler och fler sätt. För mig är det detsamma som att man bit för bit förlorar någonting som man aldrig mer får tillbaka. Någonting annat kommer i stället, säger alla, något som också är bra, kanske rentav bättre!
Men - alla dessa glada tillrop och lugnande besked som serveras mig från medelåldern och ålderdomen, är lika förtroendeingivande för mig som telefonförsäljarens röst.