Lek med hindren

Jag och min nya hund går på en smal trottoar. Plötsligt snubblar jag på något som ligger på marken, det verkar vara en tjock pinne mitt i vår väg. När något ligger tvärsöver ens gångfält på det sättet, kallas det inom ledarhundssvängen för ett markhinder. Det är meningen att hunden ska observera sin förare på ett sådant hinder genom att stanna. Min hund är ny och oerfaren och vi har inte stött på sådana här hinder förut. När hunden gör fel är det viktigt att göra om. Inga reprimander eller sura miner, man gör bara om tills det blir rätt.

Således tar jag min hund i kopplet, går tillbaka några meter och kommenderar henne sedan att gå framåt. Hon har fattat galoppen, så hon går lite sakta fram till markhindret och stannar. Jag berömmer översvallande, medan jag för tydlighetens skull knackar på markhindret med min käpp. På det sättet visar jag för min hund att – titta här, ett hinder.

Medan jag står där och knackar på hindret, böjer hunden sig ner, vilket jag tolkar som att hon begrundar situationen. Samtidigt noterar jag att markhindret är lite högre än jag trodde från början. Det verkar faktiskt inte ligga direkt på marken, utan det är en bit över marken. Konstigt, reflekterar jag, bara för att i nästa sekund bli varse att markhindret plötsligt har flyttat sig upp till lårhöjd. Okej, nu hänger jag med. Markhindret befinner sig i munnen på min hund.

Eh, säger jag och börjar skratta. Det tolkar hon naturligtvis som en uppmuntran, hon ger ifrån sig ett frustande läte och tar ett skutt framåt med markhindret, som bongar in i en bänk som står där. Nämen, loss, säger jag helt utan ledarskapsfeeling, loss, det där är ingen leksak, det är ett markhinder. Samtidigt minns jag att hundinstruktören lite nu och då brukat påpeka att man inte ska föra samtal med hunden, alltså ge ifrån sig en massa ord som inte betyder något för hunden, då är man inte tydlig. Hunden uppfattar inte heller mitt budskap, istället bjuder hon in till dragkamp.

Markhindret är klumpigt, så hennes lekinvit kommer att resultera i minst en öm punkt. Dags att ta tag i situationen alltså. Jag harklar mig, stramar upp mig lite och åstadkommer ett mindre flamsigt ”loss!”. Markhindret släpps ner i backen med en smäll vid sidan av trottoaren. jag samlar ihop min hund, står i några sekunder och funderar på om jag nu borde plocka upp markhindret, placera det tvärsöver trottoaren igen och göra om, så att allt blir rätt och min hund lär sig något. Då hör jag en bil köra fram vid sidan av mig. Bildörren öppnas och någon kommer ut. Hej, jag ska bara flytta undan nån jävla stock som ligger här, säger han och tar tag i markhindret. Min hund är mycket intresserad när den här personen beslagtar hennes leksak. Jag bestämmer mig för att inte be den här mannen ge mig stocken, så att jag kan lägga den på trottoaren, så att jag och min hund kan träna på att göra en korrekt markering av ett markhinder. Istället kommenderar jag hunden att gå och vi promenerar raskt iväg medan bilen parkerar. Jag känner mig full i skratt och tänker att min hund agerar som jag oftare borde agera. Om man lekte lite mer med hindren, skulle nog det mesta kunna bli bättre och roligare.