Lek med hindren

Jag och min nya hund går på en smal trottoar. Plötsligt snubblar jag på något som ligger på marken, det verkar vara en tjock pinne mitt i vår väg. När något ligger tvärsöver ens gångfält på det sättet, kallas det inom ledarhundssvängen för ett markhinder. Det är meningen att hunden ska observera sin förare på ett sådant hinder genom att stanna. Min hund är ny och oerfaren och vi har inte stött på sådana här hinder förut. När hunden gör fel är det viktigt att göra om. Inga reprimander eller sura miner, man gör bara om tills det blir rätt.

Således tar jag min hund i kopplet, går tillbaka några meter och kommenderar henne sedan att gå framåt. Hon har fattat galoppen, så hon går lite sakta fram till markhindret och stannar. Jag berömmer översvallande, medan jag för tydlighetens skull knackar på markhindret med min käpp. På det sättet visar jag för min hund att – titta här, ett hinder.

Medan jag står där och knackar på hindret, böjer hunden sig ner, vilket jag tolkar som att hon begrundar situationen. Samtidigt noterar jag att markhindret är lite högre än jag trodde från början. Det verkar faktiskt inte ligga direkt på marken, utan det är en bit över marken. Konstigt, reflekterar jag, bara för att i nästa sekund bli varse att markhindret plötsligt har flyttat sig upp till lårhöjd. Okej, nu hänger jag med. Markhindret befinner sig i munnen på min hund.

Eh, säger jag och börjar skratta. Det tolkar hon naturligtvis som en uppmuntran, hon ger ifrån sig ett frustande läte och tar ett skutt framåt med markhindret, som bongar in i en bänk som står där. Nämen, loss, säger jag helt utan ledarskapsfeeling, loss, det där är ingen leksak, det är ett markhinder. Samtidigt minns jag att hundinstruktören lite nu och då brukat påpeka att man inte ska föra samtal med hunden, alltså ge ifrån sig en massa ord som inte betyder något för hunden, då är man inte tydlig. Hunden uppfattar inte heller mitt budskap, istället bjuder hon in till dragkamp.

Markhindret är klumpigt, så hennes lekinvit kommer att resultera i minst en öm punkt. Dags att ta tag i situationen alltså. Jag harklar mig, stramar upp mig lite och åstadkommer ett mindre flamsigt ”loss!”. Markhindret släpps ner i backen med en smäll vid sidan av trottoaren. jag samlar ihop min hund, står i några sekunder och funderar på om jag nu borde plocka upp markhindret, placera det tvärsöver trottoaren igen och göra om, så att allt blir rätt och min hund lär sig något. Då hör jag en bil köra fram vid sidan av mig. Bildörren öppnas och någon kommer ut. Hej, jag ska bara flytta undan nån jävla stock som ligger här, säger han och tar tag i markhindret. Min hund är mycket intresserad när den här personen beslagtar hennes leksak. Jag bestämmer mig för att inte be den här mannen ge mig stocken, så att jag kan lägga den på trottoaren, så att jag och min hund kan träna på att göra en korrekt markering av ett markhinder. Istället kommenderar jag hunden att gå och vi promenerar raskt iväg medan bilen parkerar. Jag känner mig full i skratt och tänker att min hund agerar som jag oftare borde agera. Om man lekte lite mer med hindren, skulle nog det mesta kunna bli bättre och roligare.

Ta plats!

Jag tar plats. Inom loppet av en halvtimme, tar jag plats tre gånger! Säger stopp, här är jag.

Jag är väldigt bra på att ta plats, klargöra min vilja och sätta gränser. Jag har en naturlig pondus som skvalpar runt i mina blodådror och som gör att andra människor verkligen respekterar mig. Eller? Nej, det är inte så. I många situationer skulle jag vilja ta mer plats och uttrycka min vilja, men jag gör det inte. I stället försöker jag vara förstående, tillmötesgående, följsam, flexibel. Som en psykolog eller nåt. Särskilt i alla dessa hjälpsituationer som jag ofrånkomligen hamnar i dagligen. Jag kan vara så oerhört smidig och anpasslig då, som om jag tror att jag ska få något pris för det. Eller också är det helt enkelt bara så att jag vill förvissa mig om att verkligen få hjälpen. Efteråt kommer negativa tankar och känslor. Jag blir arg och ledsen på mig själv och på hjälparna och tänker att nästa gång, då ska jag göra annorlunda. Nästa gång gör jag vanligen inte annorlunda.

Den här kvällen ska jag ta mig hem med tåg. Jag kommer med tunnelbanan och går mot spärrarna. Jag har en ny hund och vi rör oss lite osäkert mot den grind som jag helst använder. En spärrvakt öppnar för mig och frågar vart jag ska. Jag säger att jag ska möta en ledsagare och han erbjuder sig att visa mig till mötesplatsen. Bra, tycker jag, för jag vet inte var den där mötesplatsen är. Det är max tio steg dit visar det sig. Mötesplatsen är en mötesplats för förbokad ledsagning. Det är bara en skylt mitt i ingenting där man ska stå och vänta. På Stockholm Central finns några sådana skyltar på olika platser och vid bokning av ledsagning måste man välja en av dessa.

Väl framme vid denna anvisade plats, tackar jag spärrvakten och förväntar mig att han ska gå. Men han har andra planer och inga problem att uttrycka sin vilja. Jag kan stå här med dig, säger han. Jag ska vänta här i 20 minuter, säger jag. Ja, det gör ingenting, säger han, vi står och pratar i 20 minuter.
Jag har inte alls någon lust att stå och prata med honom, jag är trött och vill bara vara i fred. Så här vore det alltså läge att klargöra sin vilja, att sätta en gräns, eller hur? Men det gör jag inte. I stället använder jag mig av passiv kommunikation, där jag försöker att säga det jag vill mellan raderna och med mitt tonfall, men inte med mina ord.
Vad ska vi prata om? Frågar jag ointresserat.

I samma ögonblick kommer en kvinna fram till oss och börjar prata argt med spärrvakten. Jag förstår strax att de är arbetskamrater och att hon är missnöjd med hur hon upplever sig ha blivit behandlad av honom. Hon är högröstad, han är lågmäld men låter också arg.
Jaha, här är jag. Vid den trygga kom och hjälp mig-skylten, mitt i någon annans gräl.
Nej, nu får ni gå och ha erat gräl någon annanstans, säger jag klart, tydligt och bestämt. De tvärtystnar, kvinnan ursäktar sig flera gånger, de försvinner.

Jag kan som sagt vara ganska flexibel i sådana här lägen. En annan dag skulle jag kanske ha låtit dem gräla vidare, medan jag inom mig hade producerat suckar, klagomål och idiotförklaringar. Men inte idag. Just den här dagen har jag ihop med en grupp andra synskadade ägnat många timmar åt frågor av typen: Hur känner jag? Vad vill jag? Vad skulle jag ha velat göra?

Strax därefter blir jag medveten om att folk som passerar kom och hjälp mig-skylten på väg mot spärrarna, går väldigt nära inpå mig och min hund. Vi står oskyddade och jag försöker trycka oss ännu närmare skylten. Jag får känslan att jag är osynlig. Så går någon plötsligt rakt på mig och hunden, utan en enda kommentar. Då vaknar jag äntligen till.
Var försiktig, det är en ledarhund här! Snäser jag, men personen har naturligtvis hunnit halvvägs bort till tunnelbanan redan och ger ingen respons.

Men jag tänker inte stå här med alla dessa oseende zombies genande genom mig och min hund. Jag bestämmer mig för att skapa en fredad zon för oss. Jag fäller ut min käpp, sträcker ut min högra arm och börjar föra käppen fram och tillbaka längs golvet över området där de inte behöver gå. I 20 minuter ägnar jag mig åt detta. Flera personer snavar till på min käpp. Jag ler sammanbitet.
Håll avståndet, egon! Ropar jag inombords. Det gör dem.

Senare när vi letar efter min sittplats på tåget, uppstår en ganska vanlig situation. Tåget står stilla, alla som skulle av har gått av och folk stiger nu på och letar efter sina platser. Det är något problem med min sittplats. Antingen hittar den unga ledsagaren inte rätt plats, eller också sitter någon annan på min plats. Medan vi står och försöker lösa detta, kommer en man bakifrån och meddelar att han vill förbi. I vanliga fall skulle jag ha krympt ihop mig, tryckt mig själv och min hund så långt åt sidan som möjligt och låtit honom tränga sig förbi. Varför då? Det är egentligen för trångt och hur är det för min hund att trängas åt sidan på det sättet? Jag uppfattar genast hans begäran som totalt orimlig.
Nej, säger jag vänd rakt mot honom. Det går inte att komma förbi nu, det är en ledarhund här, vi löser en sak, du får vänta.

Han säger ingenting. Vad hade jag väntat mig? Att han skulle skrika, knuffas och slåss? Möjligen blev han sur, men vad spelar det för roll?
Att det ska vara så himla svårt att ta plats. Men jag vet, enda sättet att göra det mindre svårt, är att göra det mer. Jag ska försöka.