Minnen tunga som ton - saker jag ogärna minns (I)

En mörk, regnig kväll i oktober. Arbetsdagen är slut och jag är väldigt, väldigt trött. Jag har gått för att rasta min hund innan det är dags att ta sig hem. Det är sent, jag har jobbat över.
Jag mår inte bra. Mina steg är tunga. Tankarna sticker hål i huvudet. Magen har vridit sig ut och in och gör ont.

Hunden går sakta, sakta runt bland gräs och löv. Hon springer inte mer. Så har det varit en tid. Vecka efter vecka har gått, flera månader har gått. Ibland har hon plötsligt varit bättre och vi har kunnat gå till eller från jobbet. Ibland har hon tagit några skutt i gräset, grabbat tag i någon pinne. Då har hoppet väckts till liv i mig, hon kanske ändå kommer att bli bra? Men nästa dag har hon återigen gått sakta, inga långa promenader, max en kilometers rastrunda. Med selen på, har hon rört sig ännu sämre.

Hennes dagar är långa nu. Åka taxi till jobbet, ligga där hela dagen, korta rastningar, åka hem, ligga hemma. Ibland när hon reser sig upp eller gör en snabb rörelse, får hon ont och gnäller eller skriker till. Då vill jag också skrika. Sedan augusti har det varit så. Men ändå, inomhus har hon varit nästan som vanligt. Samma aptit, kommer för att kolla vad jag gör, lika hjärtslitande kramgo.

Vad ska jag göra? Vad ska jag göra med denna högt älskade varelse som betyder mer för mig än något annat? Som hör ihop med mig och måste vara med mig. De säger, låt henne somna in. Hur kan de säga så? Hur kan de mena att det är det bästa? Somna in betyder dö. Låta somna in, betyder döda.

Jag hör hur hon rör sig ett par meter till höger om mig. Där är hon. Hon som flög rakt in i min famn första gången vi möttes för sex år sedan. Ska jag bestämma att hon ska dö? Det är en omöjlig tanke. Ett omöjligt beslut. Jag orkar inte fatta ett sådant beslut. Jag orkar inte se henne lida. Jag orkar inte vänta på att hon ska bli bättre. Jag orkar inte lida själv längre. De säger att hon inte kommer att bli bra igen. Hon kan inte arbeta. Mitt liv har krympt ihop för att hon inte kan det. Men jag är beredd att låta det krympa ännu mer, för hennes skull. Mina behov spelar ingen roll. Men hennes?

Regnet faller. Jag går där sakta i mörkret. Jag gråter. Mina snyftningar hörs tydligt i den tysta parken. Jag bryr mig inte om det.
Hunden nosar runt. Jag bestämmer mig för att låta andra bestämma. Men jag vet redan hur det kommer att bli. Den här hunden. Den här vackra individen. Detta fantastiska djur som jag inte kan vara utan. Snart kommer hon att vara borta. För hennes skull. Och det finns ingenting som känns mera fel.

Mera slem

Idag ska jag tvätta min hund, tänker jag livskraftigt och lägger mig för att lyssna på talbok. Jag somnar nästan direkt och när jag vaknar vid 19tiden, känns ingenting längre givet. Men jag bestämmer mig ändå för att faktiskt få hunden tvättad. Hon har gnuggat delar av sin kropp i obehagliga lukter och jag vill kunna borra in ansiktet i hennes päls utan att behöva hålla andan.

Hunden blir väldoftande, medan hela badrummet blir fullt med hår och hundlukt. Jag städar och städar. Sedan torkar jag hunden lite halvhjärtat med min hårtork. Nu är hon jättefin!

Dags för kvällsrastning. Hunden rusar runt med sina gamla vanliga barkbitar och verkar glad. Innan vi går hem, borstar jag hennes fuktiga päls och får bort massor av hår. Nu är hon ännu finare.

Hemma torkar jag hennes tassar rena från sand och ska just släppa in henne i lägenheten, när jag upptäcker en stor klutt med gegga på ena bakhasen.
– Men vad farao är det här för äcklig gegga? frågar jag hunden. Geggan är seg och konstig och pälsen där är en enda stor slemmig tova. Just det, slem. Det går med ens upp för mig att det här inte alls är gegga, det är snigelslem. Det är rester av en snigel som sitter där på bakhasen. Hunden måste ha satt sig på en snigel.

Ååååh! Förbaskade sniglar. Jag börjar känna mig förföljd.
Min första impuls är att bara klippa bort allt hår där slemmet sitter. Jag vet ju hur svårt det är att få bort snigelslem med tvål. Jag hämtar saxen, men sansar mig när jag inser att min hund kommer att få en ful, nästan kal fläck på benet. Istället testar jag med diskmedel och den sträva sidan av en tvättsvamp. Hunden trampar otåligt runt och uppfattar nog allt detta tvättande som en aning överdrivet och onödigt.

Men, tack gode Gud för att du skapade diskmedlet! Slemmet löser upp sig. Jag känner att jag på sätt och vis har vunnit en viktig delseger över sniglarna.

När man får andra att skratta

Jag tar min hund och mina pengar och går till den stora sjukhusmatsalen för att skaffa en lunchlåda. Gårdagens mat som lagas i mängder till personal och patienter blir till ganska billiga lunchlådor för oss som är alltför bekväma för att göra egna. Mycket smidigt, men, kruxet är väl att maten inte ofta är någon större smakupplevelse. Mina arbetskamrater påstår dessutom att den sällan är trevlig att se på, men vem bryr sig om sådan lyx som snygg mat? Troligtvis har maten mer näring än färg och smak, intalar jag mig.

Jag äter inte kött och har därför oftast bara ett alternativ. Jag har lärt mig var traven med vegetariska matlådor står, så det är bara att gå dit och ta en. Sedan brukar jag fråga i kassan vad det finns i lådan.

Denna dag kommer jag före rusningen och det är ganska lugnt i matsalen. Jag grabbar tag i en låda, faktiskt den enda som står på den vegetariska platsen. Jag skakar lite på lådan, det skramlar ovanligt mycket där inne. Jag uppmanar hunden att ta mig till kassan och medan vi rör oss ditåt, fortsätter jag att skaka lite rytmiskt på min högljudda matlåda. Hm, vad kan detta vara för en maträtt? Det låter som legobitar. Jag föreställer mig att den innehåller ris och färgglada legobitar, vilket får mig att le. Jag ser framför mig hur jag placerar den i mikron och sedan slår mig ned vid bordet ihop med mina arbetskamrater, som kommer att ha ovanligt många synpunkter på min maträtt just denna dag.

– Det här låter som marackas! konstaterar jag med ett roat leende vid kassan.
Flera personer i den korta kön plus kvinnan i kassan, brister ut i skratt, fina, hjärtliga skratt som varar länge. Som om de har längtat hela dagen efter att få skratta. Det känns så bra, jag tycker så mycket om att höra andra människor skratta riktigt hjärtligt och det är givet att jag gillar det ännu mer om det är jag som har satt i gång det.

När hon i kassan har skrattat klart, får jag en förklaring till den ljudliga maten. Det är ärtor och morötter som väsnas inne i min låda, frysta förstås, det säger hon inte men det förstår jag ändå. Det finns något mer i lådan också, men jag minns inte vad. Jag tar min hund, min förhöjda sinnesstämning och min tråkiga men underhållande maträtt och flanerar iväg.

Jag behöver en coach

Vad sa ni, trodde ni att jag oftast vet vad jag vill, tycker och ska? Att jag har koll på saker, är klok, trygg och sund? Att jag vårdar mina bedrifter, river hindren, plåstrar om mina sår med omsorg, säljer mitt smör och köper vingar för pengarna?

Haha! Jag bygger hinder, glömmer mina bedrifter, river upp mina sår och dagdrömmer om att flyga iväg. Jag velar, skjuter upp, kan inte komma på vad som är viktigt och sitter på mina händer. Jag betraktar mitt jobb som en inkräktare i mitt liv, har lust att gå i pension i morgon och gnäller ständigt inombords över allt tråkigt som jag ägnar min värdefulla tid åt.

Det är uppenbart – jag behöver en coach. Som talar om för mig vad jag ska hålla fast vid och vad jag ska släppa taget om. Vad jag borde vara nöjd med och när jag borde sikta högre. Som gör mig uppmärksam på möjligheterna jag inte noterar och som lägger en hand på min axel och får mig att stå kvar, när jag vill backa. Som lockar mig att ta en risk, släppa kontrollen, eller spåra ur ordentligt istället för att bara spåra ur i smyg.

En coach som säger hur man gör för att tänka på liv och tiden som går, på döden och tiden som gått, utan att förlora lusten. Som talar om vad man ska göra med skriket som finns där inne och alla gamla sår med sunkiga plåster. Som med bestämd och förtroendeingivande röst uppmanar en att sluta vänta på det fantastiska och istället får en att tro att man kan skapa det.

Jag vill att någon ska ersätta mina gamla, tråkiga tankar med nya och fräscha. Jag misstänker att jag har råkat hamna inuti en väldigt lång och konstig ekvation som det är något fel på och som därför inte går att lösa. Jag vill att någon fixar i ordning den här ekvationen så att den går att lösa, eller hjälper mig att fokusera om och sluta upp med att försöka lösa det olösliga.

Jag kan skratta helhjärtat, jag kan vara i nuet, jag kan tänka konstruktivt, ta emot omtanke och må bra. Jag kan få andra människor att våga och vilja, jag kan ge sken av att jag också gör det.
Men faktum kvarstår - jag behöver verkligen en coach!

Slemmig gäst i sovrummet

Jag går lite raskt in i mitt sovrum, för att lägga ifrån mig något. Jag blir medveten om hur min vänstra fot landar på något blött och kallt som liksom sjunker ihop lite under min tyngd.
Någon gammal uppkastning från hunden? tänker jag, medan jag böjer mig ner för att undersöka saken.

Min hand rör vid något som först liknar en blöt, ovanligt tjock ostbåge. Nämen, tänker jag och vrider hjärnan i djupa veck, vad är detta? Några sekunder står jag där och funderar och eftersom det jag hittat på mitt golv inte verkar vara någon uppkastning, tar jag upp det och håller det i handen.

Då rör det på sig. Eftersom min slutledningsförmåga är synnerligen välutvecklad, begriper jag att detta måste vara något slags djur, till exempel en snigel.

Jag är verkligen vän med naturen på alla sätt och vis, men samtidigt finns i mig en lättväckt hysteri som gärna tjongar i gång när jag kommer i kontakt med svåridentifierbara, äckliga saker som jag upplever att jag saknar kontroll över. Därför ger jag ifrån mig ett skrik, som får hunden att kasta sig ur sin säng för att komma till min undsättning. Jag rusar in i badrummet, öppnar toalocket och, plopp! Jag spolar. Därefter börjar jag tvätta händerna och blir varse att flera fingrar på vänsterhanden är täckta av ett slem som är mycket svårt att få bort. Jag tvålar och tvålar, säkert tio gånger innan slemmet släpper sitt grepp. Hunden tröttnar och går till sängs igen.

Hysterin har inte riktigt sjunkit undan, i huvudet finns en massa obehagliga tankar av typen: var det verkligen en snigel? Hur kom den dit? Tänk om det finns fler här i lägenheten!

Mitt förhållande till sniglar är lite ansträngt. En gång ramlade jag på en skogssnigel som smetade ut sig över en stor del av min t-shirt. En annan gång sköljde jag salladsblad hemma hos min mamma, vilka jag sedan placerade i en skål fylld med andra godsaker. Jag sköljde noga och fint, men vad är det min mamma ser när hon kastar ett öga ner i den fina salladen klar för servering? På ett salladsblad sitter en snigel lugnt och tryggt som om ingenting har hänt, som om ingen har sköljt eller rört runt. Jag åt inte den salladen.

Den rastrunda som jag ofta går med hunden i den här stan, är dessutom fylld med sniglar. Det är oundvikligt att trampa på dem, man halkar på dem, de fastnar under skorna och om man är barbent, kan man ibland känna hur rester av dem skvätter upp och sätter sig fast någonstans på underbenen. Varje vår och sommar måste jag kämpa hårt med mig själv för att övervinna lusten att skrika varje gång en snigel mosas under skon. Ibland skrider jag fram som ett Luciatåg på den stig där det finns mest sniglar. Hela magen spänner sig för jag vet ju att snart, snart trampar jag på en. Och nu har de funnit sin väg in i mitt sovrum.

Och eftersom jag alltså är lite traumatiserad, (möjligen felanvänder jag nu detta begrepp men det är ju så det känns), så erfar jag plötsligt ett betydande obehag inför min vänsterstrumpa, som jag uppfattar som blöt och kladdig av snigelslem på undersidan. Jag rycker av mig den, far ut i köket och slänger den i soporna.

Sedan dess skrider jag som ett Luciatåg runt i min lägenhet och förväntar mig att min fot snart ska landa på något blött och kallt. Jag känner mig inte säker någonstans, jag vet ju att sniglar kan klättra i träd, kanske inte så högt upp men en bit, och därför skulle det vara lätt för dem att klättra upp i min säng. Kommer mitt liv någonsin att bli detsamma igen?

Falsk uppenbarelse - saker jag gärna minns (I)

Jag och min första ledarhund, den svarta schäfern Egera, på promenad i min lilla hemstad.
Framme på den plats där jag brukade låta hunden rasta, ett lugnt område med villor på ena sidan och ett skogsområde på den andra. Det var där det märkliga inträffade.

Den egensinniga Egera försökte alltid ordna till det så att hon fick en längre raststräcka. Vi hann inte mer än in i området, förrän hon tvärstannade och sa: ”släpp loss mig”.
”Nänänä, före”, sa jag, varpå hon gick ungefär tre steg och stannade. ”Före!” upprepade jag något mer pockande, vilket ledde till ytterligare tre motvilliga steg framåt, sedan tvärstopp. ”Nej!” meddelade jag vresigt och skulle just kommendera före igen, när jag plötsligt hörde ett försagt ”hej” med mansröst, ovanför mitt huvud.

Att folk ibland tror att man säger ”hej” när man i själva verket säger ”nej” till sin hund, är inte alls ovanligt, men att folk hälsar ovanifrån händer ju inte så ofta. Naturligtvis drog jag den självklara slutsatsen att detta måste vara något stort, något fantastiskt som hände mig. Det måste vara Gud själv som äntligen gav sig tillkänna, för att försöka valla in ett av sina mest vilsna får. Allt tydde på det, tyckte jag.

”Hej hej”, svarade jag fåraktigt, med mitt ansikte vänt upp mot himlen. Och visst hade jag väntat på att detta, eller något annat fantastiskt skulle hända mig. Faktum är att jag alltid har varit och fortfarande är, expert på att vänta på det fantastiska. Man skulle nog kunna säga att det är ett framträdande drag i min personlighet. Men ändå… Jag kände mig inte riktigt redo. Så jag tog resolut tag i hundens koppel och stegade iväg från platsen så fort jag kunde.

Några dagar senare, när jag återkom dit i sällskap med en seende, tillintetgjordes mina första och hittills enda uppenbarelser. På den plats där jag mött Gud, växte stora fruktträd vars grenar hängde ut över gångvägen. Den seende personen påstod att det måste ha varit villamannen jag mött, i färd med att beskära sina fruktträd. Jaha… Vem hade kunnat ana det?

Lovsång - aldrig utan ledarhund

Första gången jag fick tillfälle att testa på att gå med ledarhund, var på en informationskurs för snart 17 år sedan. Och jag visste genast att det var så jag ville leva mitt liv, med en hund vid min sida, alltid. Sedan dess har två hundar kommit och gått, den tredje gjorde entré helt nyligen. De här tre individerna har varit mycket olika varandra, men det gemensamma har varit det stora arbete som krävts för att bli ett fungerande team och känslan när vi äntligen har börjat nå dit.

Hunden har en gedigen utbildning när den kommer, men den är så att säga nyexaminerad och grön. Den behöver skaffa sig erfarenhet tillsammans med en ledare, som kan korrigera, stötta och berömma. En ledare som försöker förstå vilken funktion hundens olika beteenden har. Tre gånger har jag startat denna resa, detta äventyr som det är att arbeta ihop sig med en ledarhund. Två av dessa gånger har det funnits en föregångare att jämföra med. Många skiftande tankar och känslor har avlöst varandra inom mig under den första tiden. Ibland känns det som om man går från klarhet till klarhet, saker faller på plats. Självförtroendet, både hundens och mitt, växer. Men andra gånger känns det som om ingenting fungerar. Hunden och jag förstår inte varandra, vi går vilse och folk blir irriterade för att hunden, som är ung och nyfiken, far fram och hälsar. Och jag blir också irriterad, missmodig och osäker. Jag oroar mig för att hunden inte trivs och för att jag inte är bra nog. Och så saknaden efter den gamla hunden som kunde allt.

Jag tror att många i min omgivning kan föreställa sig att ledarhunden är en otrolig hjälp i mitt liv. Somliga förstår nog till och med att ledarhunden är det viktigaste och närmaste jag har. Men ledarhundens betydelse i mitt liv är inte lätt för mig att formulera. Ja, visst, den underlättar för mig rent praktiskt, jag slipper till exempel göra mig illa på saker i utomhusmiljön och jag får hjälp med att hålla kursen över gator och öppna platser. Jag slipper många blindfrågor från min nyfikna, eller ska jag säga intresserade, omgivning, för de ställer hellre frågor om hunden. Jag behöver inte alls lika ofta be om hjälp med orientering och förflyttning, vilket är mycket positivt för min självkänsla, eftersom hjälpsituationer tenderar att försätta den hjälpbehövande personen i ett underläge där det blir svårt att påverka hur hjälpen ska ges. Det är vanligt att hjälpare intresserar sig för mitt privatliv eller på andra sätt överträder mina gränser, vilket kan vara svårt att hantera när man samtidigt står i tacksamhetsskuld för hjälpen.

Med ledarhunden vid min sida, kan jag glida fram mellan människor och hinder nästan som vem som helst. Jag kan gå rak i ryggen och med säkra steg, vilket onekligen påverkar både min självkänsla och min utstrålning. Jag blir inte alls störd eller ofredad i samma utsträckning som om jag blindar omkring själv med min käpp, då jag känner och utstrålar att jag är osäker. Utan hunden upplever jag mig mycket funktionsnedsatt och kommer att behandlas som en funktionsnedsatt. En mängd saker i en funktionsnedsatt persons liv, kommer att regleras av faktorer som man själv har litet eller inget inflytande över. Det kan till exempel vara attityder och fördomar, det kan vara korkade eller bristfälliga lagar och riktlinjer. Ibland tänker jag att det är otroligt att jag kommit dit där jag befinner mig idag. Många har medvetet eller omedvetet försökt hindra mig i min framfart genom att tala om för mig vad jag kan och inte kan klara. Inte minst personal inom sjukvård, synrehabilitering, utbildningsväsende, olika myndigheter. Det är mina närstående och vänner jag har att tacka för att jag är där jag är idag och ett antal eldsjälar här och var som har trott på att jag kunde något.

Mina ledarhundar hjälper mig att nå så pass mycket acceptans för min funktionsnedsättning, att jag är villig att utsätta mig för den ansträngning det faktiskt innebär att lämna mitt hem och förflytta mig runt ute i detta komplicerade samhälle, inrättat för människor med synen i behåll. Mina ledarhundar ger mig den självkänsla jag behöver för att jag ska kunna odla min drivkraft och fortsätta söka efter lösningar och möjligheter. Med en ledarhund vid min sida, känner jag mig starkare, mer kompetent och självstyrande.
Tillsammans med ledarhunden är jag mer den person som jag vill vara.

Utan min ledarhund stannar jag inomhus, krymper ihop, vantrivs, saknar motivation. Utan min ledarhund, finns det ingen anledning. För mig är ledarhunden förutsättningen.

När min hund växer och utvecklas i sin uppgift, känns det som om även jag växer. När jag tvingas lämna min hund här och där, bara för att samhället inte är ledarhundsvänligt, känner jag oro och obehag. När jag mister min hund för gott, dör en del av mig också för gott och sorgen far hårt fram med mig under en mycket lång tid.

Jag utan en ledarhund, är otänkbart.
Jag och ledarhunden, det är jag.

Kvävda utrop i skogen - kommunicera mera del I

Jag och min nya hund i motionsspåret. Jag strosar fram lite tankspritt. Hunden flummar runt nära mig en bit in i skogen. Plötsligt hör jag, som det brukar vara med henne, att hon får något litet infall och börjar tramsa runt bland prasslande löv. Hon har väl fått tag på nån pinne, tänker jag. Flera sekunder går, hunden rockar loss bland löven. Och då, ett kvävt, något långdraget utrop med mansröst kommer från exakt den plats där min hund dansar. Jag kvicknar till, ropar min hunds namn lite halvhjärtat, ett stort frågetecken i min röst. Dansen bland löven fortsätter ett tag, så även det svårtydbara utropet. Så jag samlar mig och klämmer till med ett ”nej!”. Hunden kommer snabbt fram till mig och börjar gå vid min vänstra sida, jag skyndar på mina steg. Skäms en smula, men samtidigt lite full i skratt.

Vad pysslade hon egentligen med, min barnsliga hund? Och hur kunde det plötsligt vara en man där? Bjöd hon upp honom till dans mot hans vilja?
Vad betydde det där utropet, varför sa han ingenting, kunde han inte tala? Och varför sa jag ingenting, som till exempel: oj då, ursäkta, vad händer?

Jag tycker att jag rätt ofta gör så här. Skyndar iväg lite skamset när jag kanske har gjort bort mig, eller försöker tyda relevanta saker i min seende omgivning utan att fråga något.
Varför då?
Jag ska börja kommunicera mera!