Jag och min nya hund i motionsspåret. Jag strosar fram lite tankspritt. Hunden flummar runt nära mig en bit in i skogen. Plötsligt hör jag, som det brukar vara med henne, att hon får något litet infall och börjar tramsa runt bland prasslande löv. Hon har väl fått tag på nån pinne, tänker jag. Flera sekunder går, hunden rockar loss bland löven. Och då, ett kvävt, något långdraget utrop med mansröst kommer från exakt den plats där min hund dansar. Jag kvicknar till, ropar min hunds namn lite halvhjärtat, ett stort frågetecken i min röst. Dansen bland löven fortsätter ett tag, så även det svårtydbara utropet. Så jag samlar mig och klämmer till med ett ”nej!”. Hunden kommer snabbt fram till mig och börjar gå vid min vänstra sida, jag skyndar på mina steg. Skäms en smula, men samtidigt lite full i skratt.
Vad pysslade hon egentligen med, min barnsliga hund? Och hur kunde det plötsligt vara en man där? Bjöd hon upp honom till dans mot hans vilja?
Vad betydde det där utropet, varför sa han ingenting, kunde han inte tala? Och varför sa jag ingenting, som till exempel: oj då, ursäkta, vad händer?
Jag tycker att jag rätt ofta gör så här. Skyndar iväg lite skamset när jag kanske har gjort bort mig, eller försöker tyda relevanta saker i min seende omgivning utan att fråga något.
Varför då?
Jag ska börja kommunicera mera!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar