Minnen tunga som ton - saker jag ogärna minns (I)

En mörk, regnig kväll i oktober. Arbetsdagen är slut och jag är väldigt, väldigt trött. Jag har gått för att rasta min hund innan det är dags att ta sig hem. Det är sent, jag har jobbat över.
Jag mår inte bra. Mina steg är tunga. Tankarna sticker hål i huvudet. Magen har vridit sig ut och in och gör ont.

Hunden går sakta, sakta runt bland gräs och löv. Hon springer inte mer. Så har det varit en tid. Vecka efter vecka har gått, flera månader har gått. Ibland har hon plötsligt varit bättre och vi har kunnat gå till eller från jobbet. Ibland har hon tagit några skutt i gräset, grabbat tag i någon pinne. Då har hoppet väckts till liv i mig, hon kanske ändå kommer att bli bra? Men nästa dag har hon återigen gått sakta, inga långa promenader, max en kilometers rastrunda. Med selen på, har hon rört sig ännu sämre.

Hennes dagar är långa nu. Åka taxi till jobbet, ligga där hela dagen, korta rastningar, åka hem, ligga hemma. Ibland när hon reser sig upp eller gör en snabb rörelse, får hon ont och gnäller eller skriker till. Då vill jag också skrika. Sedan augusti har det varit så. Men ändå, inomhus har hon varit nästan som vanligt. Samma aptit, kommer för att kolla vad jag gör, lika hjärtslitande kramgo.

Vad ska jag göra? Vad ska jag göra med denna högt älskade varelse som betyder mer för mig än något annat? Som hör ihop med mig och måste vara med mig. De säger, låt henne somna in. Hur kan de säga så? Hur kan de mena att det är det bästa? Somna in betyder dö. Låta somna in, betyder döda.

Jag hör hur hon rör sig ett par meter till höger om mig. Där är hon. Hon som flög rakt in i min famn första gången vi möttes för sex år sedan. Ska jag bestämma att hon ska dö? Det är en omöjlig tanke. Ett omöjligt beslut. Jag orkar inte fatta ett sådant beslut. Jag orkar inte se henne lida. Jag orkar inte vänta på att hon ska bli bättre. Jag orkar inte lida själv längre. De säger att hon inte kommer att bli bra igen. Hon kan inte arbeta. Mitt liv har krympt ihop för att hon inte kan det. Men jag är beredd att låta det krympa ännu mer, för hennes skull. Mina behov spelar ingen roll. Men hennes?

Regnet faller. Jag går där sakta i mörkret. Jag gråter. Mina snyftningar hörs tydligt i den tysta parken. Jag bryr mig inte om det.
Hunden nosar runt. Jag bestämmer mig för att låta andra bestämma. Men jag vet redan hur det kommer att bli. Den här hunden. Den här vackra individen. Detta fantastiska djur som jag inte kan vara utan. Snart kommer hon att vara borta. För hennes skull. Och det finns ingenting som känns mera fel.