Mera slem

Idag ska jag tvätta min hund, tänker jag livskraftigt och lägger mig för att lyssna på talbok. Jag somnar nästan direkt och när jag vaknar vid 19tiden, känns ingenting längre givet. Men jag bestämmer mig ändå för att faktiskt få hunden tvättad. Hon har gnuggat delar av sin kropp i obehagliga lukter och jag vill kunna borra in ansiktet i hennes päls utan att behöva hålla andan.

Hunden blir väldoftande, medan hela badrummet blir fullt med hår och hundlukt. Jag städar och städar. Sedan torkar jag hunden lite halvhjärtat med min hårtork. Nu är hon jättefin!

Dags för kvällsrastning. Hunden rusar runt med sina gamla vanliga barkbitar och verkar glad. Innan vi går hem, borstar jag hennes fuktiga päls och får bort massor av hår. Nu är hon ännu finare.

Hemma torkar jag hennes tassar rena från sand och ska just släppa in henne i lägenheten, när jag upptäcker en stor klutt med gegga på ena bakhasen.
– Men vad farao är det här för äcklig gegga? frågar jag hunden. Geggan är seg och konstig och pälsen där är en enda stor slemmig tova. Just det, slem. Det går med ens upp för mig att det här inte alls är gegga, det är snigelslem. Det är rester av en snigel som sitter där på bakhasen. Hunden måste ha satt sig på en snigel.

Ååååh! Förbaskade sniglar. Jag börjar känna mig förföljd.
Min första impuls är att bara klippa bort allt hår där slemmet sitter. Jag vet ju hur svårt det är att få bort snigelslem med tvål. Jag hämtar saxen, men sansar mig när jag inser att min hund kommer att få en ful, nästan kal fläck på benet. Istället testar jag med diskmedel och den sträva sidan av en tvättsvamp. Hunden trampar otåligt runt och uppfattar nog allt detta tvättande som en aning överdrivet och onödigt.

Men, tack gode Gud för att du skapade diskmedlet! Slemmet löser upp sig. Jag känner att jag på sätt och vis har vunnit en viktig delseger över sniglarna.