Slemmig gäst i sovrummet

Jag går lite raskt in i mitt sovrum, för att lägga ifrån mig något. Jag blir medveten om hur min vänstra fot landar på något blött och kallt som liksom sjunker ihop lite under min tyngd.
Någon gammal uppkastning från hunden? tänker jag, medan jag böjer mig ner för att undersöka saken.

Min hand rör vid något som först liknar en blöt, ovanligt tjock ostbåge. Nämen, tänker jag och vrider hjärnan i djupa veck, vad är detta? Några sekunder står jag där och funderar och eftersom det jag hittat på mitt golv inte verkar vara någon uppkastning, tar jag upp det och håller det i handen.

Då rör det på sig. Eftersom min slutledningsförmåga är synnerligen välutvecklad, begriper jag att detta måste vara något slags djur, till exempel en snigel.

Jag är verkligen vän med naturen på alla sätt och vis, men samtidigt finns i mig en lättväckt hysteri som gärna tjongar i gång när jag kommer i kontakt med svåridentifierbara, äckliga saker som jag upplever att jag saknar kontroll över. Därför ger jag ifrån mig ett skrik, som får hunden att kasta sig ur sin säng för att komma till min undsättning. Jag rusar in i badrummet, öppnar toalocket och, plopp! Jag spolar. Därefter börjar jag tvätta händerna och blir varse att flera fingrar på vänsterhanden är täckta av ett slem som är mycket svårt att få bort. Jag tvålar och tvålar, säkert tio gånger innan slemmet släpper sitt grepp. Hunden tröttnar och går till sängs igen.

Hysterin har inte riktigt sjunkit undan, i huvudet finns en massa obehagliga tankar av typen: var det verkligen en snigel? Hur kom den dit? Tänk om det finns fler här i lägenheten!

Mitt förhållande till sniglar är lite ansträngt. En gång ramlade jag på en skogssnigel som smetade ut sig över en stor del av min t-shirt. En annan gång sköljde jag salladsblad hemma hos min mamma, vilka jag sedan placerade i en skål fylld med andra godsaker. Jag sköljde noga och fint, men vad är det min mamma ser när hon kastar ett öga ner i den fina salladen klar för servering? På ett salladsblad sitter en snigel lugnt och tryggt som om ingenting har hänt, som om ingen har sköljt eller rört runt. Jag åt inte den salladen.

Den rastrunda som jag ofta går med hunden i den här stan, är dessutom fylld med sniglar. Det är oundvikligt att trampa på dem, man halkar på dem, de fastnar under skorna och om man är barbent, kan man ibland känna hur rester av dem skvätter upp och sätter sig fast någonstans på underbenen. Varje vår och sommar måste jag kämpa hårt med mig själv för att övervinna lusten att skrika varje gång en snigel mosas under skon. Ibland skrider jag fram som ett Luciatåg på den stig där det finns mest sniglar. Hela magen spänner sig för jag vet ju att snart, snart trampar jag på en. Och nu har de funnit sin väg in i mitt sovrum.

Och eftersom jag alltså är lite traumatiserad, (möjligen felanvänder jag nu detta begrepp men det är ju så det känns), så erfar jag plötsligt ett betydande obehag inför min vänsterstrumpa, som jag uppfattar som blöt och kladdig av snigelslem på undersidan. Jag rycker av mig den, far ut i köket och slänger den i soporna.

Sedan dess skrider jag som ett Luciatåg runt i min lägenhet och förväntar mig att min fot snart ska landa på något blött och kallt. Jag känner mig inte säker någonstans, jag vet ju att sniglar kan klättra i träd, kanske inte så högt upp men en bit, och därför skulle det vara lätt för dem att klättra upp i min säng. Kommer mitt liv någonsin att bli detsamma igen?