torsdag 13 maj 2010

Falsk uppenbarelse - saker jag gärna minns (I)

Jag och min första ledarhund, den svarta schäfern Egera, på promenad i min lilla hemstad.
Framme på den plats där jag brukade låta hunden rasta, ett lugnt område med villor på ena sidan och ett skogsområde på den andra. Det var där det märkliga inträffade.

Den egensinniga Egera försökte alltid ordna till det så att hon fick en längre raststräcka. Vi hann inte mer än in i området, förrän hon tvärstannade och sa: ”släpp loss mig”.
”Nänänä, före”, sa jag, varpå hon gick ungefär tre steg och stannade. ”Före!” upprepade jag något mer pockande, vilket ledde till ytterligare tre motvilliga steg framåt, sedan tvärstopp. ”Nej!” meddelade jag vresigt och skulle just kommendera före igen, när jag plötsligt hörde ett försagt ”hej” med mansröst, ovanför mitt huvud.

Att folk ibland tror att man säger ”hej” när man i själva verket säger ”nej” till sin hund, är inte alls ovanligt, men att folk hälsar ovanifrån händer ju inte så ofta. Naturligtvis drog jag den självklara slutsatsen att detta måste vara något stort, något fantastiskt som hände mig. Det måste vara Gud själv som äntligen gav sig tillkänna, för att försöka valla in ett av sina mest vilsna får. Allt tydde på det, tyckte jag.

”Hej hej”, svarade jag fåraktigt, med mitt ansikte vänt upp mot himlen. Och visst hade jag väntat på att detta, eller något annat fantastiskt skulle hända mig. Faktum är att jag alltid har varit och fortfarande är, expert på att vänta på det fantastiska. Man skulle nog kunna säga att det är ett framträdande drag i min personlighet. Men ändå… Jag kände mig inte riktigt redo. Så jag tog resolut tag i hundens koppel och stegade iväg från platsen så fort jag kunde.

Några dagar senare, när jag återkom dit i sällskap med en seende, tillintetgjordes mina första och hittills enda uppenbarelser. På den plats där jag mött Gud, växte stora fruktträd vars grenar hängde ut över gångvägen. Den seende personen påstod att det måste ha varit villamannen jag mött, i färd med att beskära sina fruktträd. Jaha… Vem hade kunnat ana det?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar