När man får andra att skratta

Jag tar min hund och mina pengar och går till den stora sjukhusmatsalen för att skaffa en lunchlåda. Gårdagens mat som lagas i mängder till personal och patienter blir till ganska billiga lunchlådor för oss som är alltför bekväma för att göra egna. Mycket smidigt, men, kruxet är väl att maten inte ofta är någon större smakupplevelse. Mina arbetskamrater påstår dessutom att den sällan är trevlig att se på, men vem bryr sig om sådan lyx som snygg mat? Troligtvis har maten mer näring än färg och smak, intalar jag mig.

Jag äter inte kött och har därför oftast bara ett alternativ. Jag har lärt mig var traven med vegetariska matlådor står, så det är bara att gå dit och ta en. Sedan brukar jag fråga i kassan vad det finns i lådan.

Denna dag kommer jag före rusningen och det är ganska lugnt i matsalen. Jag grabbar tag i en låda, faktiskt den enda som står på den vegetariska platsen. Jag skakar lite på lådan, det skramlar ovanligt mycket där inne. Jag uppmanar hunden att ta mig till kassan och medan vi rör oss ditåt, fortsätter jag att skaka lite rytmiskt på min högljudda matlåda. Hm, vad kan detta vara för en maträtt? Det låter som legobitar. Jag föreställer mig att den innehåller ris och färgglada legobitar, vilket får mig att le. Jag ser framför mig hur jag placerar den i mikron och sedan slår mig ned vid bordet ihop med mina arbetskamrater, som kommer att ha ovanligt många synpunkter på min maträtt just denna dag.

– Det här låter som marackas! konstaterar jag med ett roat leende vid kassan.
Flera personer i den korta kön plus kvinnan i kassan, brister ut i skratt, fina, hjärtliga skratt som varar länge. Som om de har längtat hela dagen efter att få skratta. Det känns så bra, jag tycker så mycket om att höra andra människor skratta riktigt hjärtligt och det är givet att jag gillar det ännu mer om det är jag som har satt i gång det.

När hon i kassan har skrattat klart, får jag en förklaring till den ljudliga maten. Det är ärtor och morötter som väsnas inne i min låda, frysta förstås, det säger hon inte men det förstår jag ändå. Det finns något mer i lådan också, men jag minns inte vad. Jag tar min hund, min förhöjda sinnesstämning och min tråkiga men underhållande maträtt och flanerar iväg.