Nu får det vara nog

En tidig kväll mitt i veckan. Jag är på väg hem. Hunden vid sidan som vanligt.
Åh nej, ungdomar! En grupp ungdomar borta vid bussarna. Nämmen oj, vad överraskande, de börjar skälla som hundar när jag närmar mig. Min hund är ny, ung och nyfiken, snabbt vrider hon sig mot dem, öronen står säkert rakt upp. Det ser de som en uppmuntran, skällandet tilltar. Så förutsägbart.

Det är nu jag brukar öka på mina steg, men istället väljer jag att stanna. Vänder mig och hunden rakt åt deras håll, rätar på ryggen. Då tystnar dem. Okej, då vet jag att det är mig de har i fokus. Snart börjar de skratta sinsemellan, högt, överspänt. Jag hör några lösryckta ord och fraser, något om Stevie Wonder, blindhund och så vidare. Höga flabb igen.

Fy farao vad jag är trött på sådant här. Jag vill gå fram och fråga vad de håller på med. Visst, de har inte precis ropat fula ord efter mig, men de störde medvetet min hund och de skrattar åt mig. Men nej, jag börjar sakta gå hemåt. Strax hör ja hur även dem börjar gå åt samma håll. Fortsatta högljudda och korkade skratt. Det är killar som hörs. Jag saktar ner på mina steg och de börjar komma i kapp. Ju närmare mig de kommer, desto tystare blir de. När de är jämsides, stannar jag till snett framför dem.
Ville ni mig någonting? Jag talar lugnt, men det finns en otrevlig ton i min röst.
Det är tyst i ett par sekunder. Nää, svarar så en tjej, hennes röst något osäker, dröjande. Naturligtvis en tjej som svarar, de är ju lite mer vältränade vad gäller socialt samspel. Har kanske någon gång lärt sig att man bör svara när någon ställer en fråga.
Nähä? säger jag och känner hur bra jag trivs med att låta riktigt spydig. Jag tyckte det verkade som att ni försökte få kontakt med mig. Visserligen på ett väldigt konstigt sätt, men ändå.

De är tysta, de står stilla. Jag vänder mig bort och fortsätter gå hemåt. Vid trafikljuset kommer de i fatt mig igen, korsar gatan utan att vänta på att det ska bli grönt. De är fortfarande tysta, inga flabb.

Jag känner mig väl till mods. Jag gjorde något som de inte hade väntat sig, jag spelade inte med i den rollen de gav mig. Det känns bra. Jag är nöjd.
Jag tänker göra det igen.

Jag avskyr ungdomar i grupp

När jag hör ungdomar i grupp, känner jag mig obekväm. Om de får syn på mig, om jag måste passera dem, är det inte troligt att de kommer att säga: hej, vilken fin hund du har, ha en bra dag!
Med stor sannolikhet kommer de istället att bete sig störigt, dumt, nedlåtande eller elakt. De kommer att göra ljud för att distrahera mig eller min hund, eller ”lytesljud”, ”handikappljud”, t.ex imitera någon som har svårt att tala. Troligtvis kommer de att ropa saker efter mig eller om mig: fan kolla en blind, hon vet inte att det är ett stort jävla hål framför henne, hahahahaha! De kommer kanske att skrika: akta! Fastän det inte finns något att akta sig för. Annat man har ropat efter mig är: kolla, en blind, hon tror hon är snygg, hahahaha! Eller: skräm hunden, skräm hunden!

Och jag, jag känner en massa känslor – skam, sorg, avsky, ilska. jag skyndar mig förbi, säkert krymper jag ihop lite också, eller böjer lite på huvudet. Samtidigt fantiserar jag om hur jag går fram till dem och slår ner dem, en efter en. En lindrig hjärnskada till dig, var så god! Eller så hoppar min hund upp med frambenen på deras axlar, en efter en och morrar rakt in i deras ansikten med bblottade tänder, medan de kissar på sig.

Bry dig inte om dem, skulle många nog säga. Så där gör ungdomar. De menar inget illa, de vet inte bättre, strunta i dem.

Men jag håller inte med. De vet bättre, de vill mig illa, det är meningen att jag ska känna mig obekväm. Kanske gör de så för att framstå som modiga inför sina vänner, klättra ett pinnhål upp på rangstegen. De vet mycket väl att man inte får vara dum mot ”de handikappade”, att man inte får störa en ”blindhund”. De leker med gränser och tabun. Och de är i överläge, för jag ser inte dem, kan aldrig känna igen dem och därför kan de ropa vad som helst efter mig.

Det är därför jag känner avsky, hat. Jag vill hämnas. Jag vill göra något oväntat, jag vill få dem att känna sig små och korkade. Jag vill konfrontera istället för att retirera.
Jag gör det - nästa gång.

Saknad

Ibland fylls jag upp med förtvivlan
helt och hållet
inifrån och ut.
Förtvivlan istället för inälvor
förtvivlan istället för celler och organ.

Ibland blir allt bara tomt
ett stort hål där inne.
Ett tomrum där jag söker
men inte kan hitta någon eller något
som spelar någon roll.

Ibland kommer minnena jag inte vill ha kvar
Den sista jävla dagen
den sista stunden.
Och fastän jag söker och rotar runt
hittar jag ingenting varmt och mjukt
ingenting av allt det hos dig som fick mig att le.

Ibland tänker jag på askan
i en liten kartong
som jag inte kan förmå mig att hämta
fast det snart har gått ett halvår.
Jag tänker på den
och vill kräkas.

Ibland tänker jag att: - låt det hända en olycka
låt något gå fel.
Stäng av mig
eller låt mig bara sitta här bredvid och slippa medverka
i det som kallas livet.

Det är saknad jag känner
det är saknad jag har.
Den som fyller upp mig
tömmer mig
blockerar och passiviserar mig.

Så känns min saknad
så gör min saknad med mig.
Min Saknad efter dig.