Nu får det vara nog

En tidig kväll mitt i veckan. Jag är på väg hem. Hunden vid sidan som vanligt.
Åh nej, ungdomar! En grupp ungdomar borta vid bussarna. Nämmen oj, vad överraskande, de börjar skälla som hundar när jag närmar mig. Min hund är ny, ung och nyfiken, snabbt vrider hon sig mot dem, öronen står säkert rakt upp. Det ser de som en uppmuntran, skällandet tilltar. Så förutsägbart.

Det är nu jag brukar öka på mina steg, men istället väljer jag att stanna. Vänder mig och hunden rakt åt deras håll, rätar på ryggen. Då tystnar dem. Okej, då vet jag att det är mig de har i fokus. Snart börjar de skratta sinsemellan, högt, överspänt. Jag hör några lösryckta ord och fraser, något om Stevie Wonder, blindhund och så vidare. Höga flabb igen.

Fy farao vad jag är trött på sådant här. Jag vill gå fram och fråga vad de håller på med. Visst, de har inte precis ropat fula ord efter mig, men de störde medvetet min hund och de skrattar åt mig. Men nej, jag börjar sakta gå hemåt. Strax hör ja hur även dem börjar gå åt samma håll. Fortsatta högljudda och korkade skratt. Det är killar som hörs. Jag saktar ner på mina steg och de börjar komma i kapp. Ju närmare mig de kommer, desto tystare blir de. När de är jämsides, stannar jag till snett framför dem.
Ville ni mig någonting? Jag talar lugnt, men det finns en otrevlig ton i min röst.
Det är tyst i ett par sekunder. Nää, svarar så en tjej, hennes röst något osäker, dröjande. Naturligtvis en tjej som svarar, de är ju lite mer vältränade vad gäller socialt samspel. Har kanske någon gång lärt sig att man bör svara när någon ställer en fråga.
Nähä? säger jag och känner hur bra jag trivs med att låta riktigt spydig. Jag tyckte det verkade som att ni försökte få kontakt med mig. Visserligen på ett väldigt konstigt sätt, men ändå.

De är tysta, de står stilla. Jag vänder mig bort och fortsätter gå hemåt. Vid trafikljuset kommer de i fatt mig igen, korsar gatan utan att vänta på att det ska bli grönt. De är fortfarande tysta, inga flabb.

Jag känner mig väl till mods. Jag gjorde något som de inte hade väntat sig, jag spelade inte med i den rollen de gav mig. Det känns bra. Jag är nöjd.
Jag tänker göra det igen.