Varför var det ingen som sa att jag inte behövde?

Du undrar väldigt mycket om mig. Eller snarare om min blindhet. Du har många frågor och man skulle ju kunna tro att det snart inte går att komma på mer att fråga, att det finns en gräns för hur intressant jag kan vara för dig. Men det finns ingen gräns. För varje svar du får, har du flera nya frågor. Du kryper närmare och närmare mig, in i mitt privatliv. Märker du inte det?

Hur ofta har jag inte varit med om detta. Det börjar alltid med någon lite mer allmänt hållen fråga, till exempel om jag kan se ljus och mörker eller inte. Något man kan vara säker på är att en fråga aldrig kommer ensam. Mycket snart är det dags för frågan om hur, varför och när det blev på det här sättet med min syn. Något ärftligt? En sjukdom? En olycka? Och sedan bara fortsätter det. Gick jag i en sådan där blindskola när jag var barn? Har jag eget boende, vem hjälper mig med allt, har jag en personlig assistent? Hur gör jag för att hitta vägen, Har jag någon partner och hur står det i så fall till med hans syn? Och är det inte jobbigt, jag menar, att klara allt? Det måste vara svårt. finns det inget att göra åt det, forskningen går ju framåt? Och du, det är väl någon som hjälper dig på mornarna, att fixa dig och så? Det ser ut som om någon har fixat i ordning dig. Och du, hur är det i ditt jobb, kan det inte bli så att du missar saker, allt sånt här med kroppsspråk och så, det måste ju vara svårt?

Jag undrar vad du skulle göra om jag plötsligt började fråga ut dig på det här sättet. Jag märkte ju förut när du ledsagade mig att du är ganska tjock. Hörde hur din andning blev ansträngd när vi gick uppför backen. Faktum är att jag brukar undra hur det egentligen känns att vara tjock. Har du alltid varit tjock? Din fru, är hon också tjock? Kan man inte göra sådana där operationer nu för tiden, har du funderat över det? För det måste ju vara jobbigt att släpa runt på så mycket vikt, blir du inte trött av det? Hur hittar man kläder, finns det anpassade kläder?

Om du fick sådana frågor av mig tror jag att du skulle känna dig lite obekväm. Du skulle nog inte trivas i samtalet. Kanske försöka byta ämne, eller svara lite undvikande. Kanske bli sårad, ledsen, arg? Om det var så att du skulle få de här frågorna i taxin, i personalrummet på jobbet, på festen, i kassakön, och från var tredje person på stan vars hjälp du för ögonblicket var i behov av, hur skulle det kännas för dig då? Och på tal om kroppsspråk. Du missar uppenbarligen, trots att du är fullt seende, vad min kropp säger dig om hur jag trivs i det här samtalet.

Här sitter du och jag. Känner inte varandra särskilt bra. Behöver tillbringa ett antal timmar i varandras sällskap den här dagen. Vi skulle kunna småprata, konversera om allt och inget så där som människor gör. Jag är inte någon bra konversatör egentligen, men jag kan göra en ansträngning och klara det hyfsat. Du verkar inte kunna tänka på någonting annat än min blindhet. Jag försöker ta upp andra samtalsämnen, arbetslivet, fritid, semestern. Men alla vägar bär tillbaka till blindheten. För dig är det här nog som ett småprat, men inte för mig. För mig är det som en intervju. Fast när jag läste intervjumetodik, fick jag lära mig att alltid låta intervjuobjektet förstå att han/hon när som helst kunde avbryta intervjun, om det skulle kännas obehagligt. Den här intervjun rymmer inte någon sådan möjlighet. Åtminstone är det så jag känner. Jag kan inte få dig att sluta. Vet inte hur jag skulle göra, utan att uppfattas som avvisande. Så jag svarar och svarar, fastän jag avskyr det här samtalsämnet, fastän det här är det sista jag vill prata om. Särskilt med dig. Jag känner mig helt stel i ansiktet, men det är möjligt att jag ser helt normal ut, kanske rentav trevlig. Det är möjligt att jag ler. Jag vill resa mig och gå.

Blindfrågorna. De är som blodsugande moskiter i mitt liv. Den här situationen med dig har jag upplevt i oändligt många olika versioner. Men blindfrågor kan också framkastas på det mest överrumplande sätt. Man kan bli väldigt förvånad när en person bakom en i bankomatkön plötsligt harklar sig och låter en blindfråga glida ut mellan läpparna. Eller när jag är ute med min hund och möter en annan hundägare. Bara någon sekund stannar jag upp och frågar: har du en hund där? Vid jakande svar, kommenderar jag genast min hund att gå fot och passerar sedan förbi hundägaren. Tro det eller ej, men blindfrågor kan till och med adresseras i farten i en situation som denna. Hur mycket syn har du? Kan personen skicka iväg efter mig, i samma tonfall som han skulle ha kommenterat vädret. Otroligt. Vad är det för fel på dig då? Svarar jag honom, inne i mitt huvud.

men det är inte bara blindfrågor som suger blod, det är hur människor kan insinuera och kommentera saker på ett sätt som får en att känna sig omyndig. Eller hur de reser upp hinder i ens väg genom att säga att saker inte går. Den här kursen blir nog svår för dig, fick jag rätt ofta höra när jag läste till psykolog. Och vad visste de om det? De visste ingenting, det var precis det som deras föga hjälpsamma påstående avslöjade. Men jag vågade aldrig ifrågasätta, aldrig konfrontera.

Jag har varit med om många saker som många andra människor aldrig skulle acceptera. Vad värre är, jag har inte vågat dela de upplevelserna med andra. Jag tror jag har känt skam. Ta till exempel den gången då jag satt på ett möte med en studievägledare och annan skolpersonal inför mitt år på Komvux. Jag hade ett klart och tydligt mål, att komma in på psykologlinjen. När jag sa det, gav studievägledaren ifrån sig ett högt skratt och sa något om att jag kanske hade satt upp lite väl höga mål. Det var oerhört oprofessionellt och sårande av honom att säga så till mig, men jag blev inte arg, jag skämdes. Jag tänkte att han nog hade rätt. Varför trodde jag att jag skulle kunna klara något så svårt? Är det någon idé, tänkte jag. Den tanken är en av mina vanligaste och trognaste tankar.

Det hemska är att ingen någonsin pratade med mig om hur jag skulle kunna skydda mig mot sådant här. Det finns ju medel mot moskiter, men jag har alltför länge trott att det var min lott i livet att stå ut med dem. De sårande och infantiliserande kommentarerna trodde jag att jag gjorde bäst i att ignorera. Blindfrågorna trodde jag att jag måste svara på, för att det var trevligt och socialt att göra det och för att jag måste upplysa min omgivning. Upplysning skulle sedan i förlängningen gynna mig, tänkte jag, eftersom det var det andra sa till mig. Ge positiva återverkningar i människors attityder och agerande gentemot mig. Det trodde jag. Det tror jag inte längre. Om jag vill att människors attityder och agerande ska förändras, får jag nog se till att förse dem med den information jag tror att de behöver, inte den information som de suktar efter.

Det gör mig ont att berätta det, men tidigare trodde jag också att allt det där blindfrågandet tydde på ett verkligt intresse, ett intresse för mig som person. Kanske en inledning till något med mer substans, en bekantskap, en vänskap. Men det var inte så. Blindfrågor har aldrig lett vidare till någonting djupare eller bestående, eftersom det jag bemödar mig att förmedla, bara har ett underhållningsvärde. Jag är en blind, bara det. Jag är något snarare än någon. Jag själv får inte ut någonting alls av ett sådant samtal. Ingenting.

Kan det här vara en anledning till att jag har utvecklat en benägenhet att undvika många sociala situationer? Jag skyndar mig ofta ut ur tillfälliga möten och samtal med människor. Jag inleder inte något samtal i bankomatkön, jag blir besvärad när folk tar kontakt på gymmet, på tåget, på festen. Och vad kan alla de här attityderna och kommentarerna ha gjort med den bild jag har av mig själv? Hur påverkar den bilden i sin tur mitt agerande och mina val i livet? Jag vågar inte spekulera i det.

Varför var det ingen som sa att jag inte behövde tåla allt detta? En mängd människor, som fått lön för det, har försökt rusta mig för ett självständigt liv. Jag har fått lära mig en massa nyttiga saker, ADL, orientering med vit käpp och så vidare i en bortträngd oändlighet. Men jag tror att jag skulle ha varit en lyckligare, modigare och mer oberoende människa om jag också hade fått lära mig att känna igen och hantera handikappande attityder och beteenden. Alla dessa förhållningssätt som försätter mig i en underordnad ställning, där andra vet bättre bara för att de kan se. Där andra begränsar mitt handlingsutrymme, mitt liv utifrån föreställningar som de gör sig om mig. Jag är redan långt ner på rangstegen i detta hierarkiska samhälle. Och där lär jag stå kvar så länge som jag tror att jag hör dit och ideligen låter mig återföras dit. Men jag har kanske fattat nu. Jag har kanske blivit tillräckligt frustrerad för att krypa under stängslet och komma in och ta plats i en annan hage. Ja Jag kanske till och med är beredd att slåss om utrymmet där inne, bara för att chocka er. Och mig själv. Eller bara för illusionen av en fri vilja och känslan av möjlighet.

Jag känner en sådan stor tacksamhet gentemot mina vänner, de som också fått nog. Vi har haft hur många samtal som helst och försökt rusta varandra för ett liv bland hindrande förhållningssätt och gamla mossiga föreställningar ristade i sten. Jag är också så oerhört tacksam för mina ledarhundar, som genom sin blotta uppenbarelse förskjutit folks intresse från min blindhet till sig. Samtal om min hund har jag gärna. I de samtalen känner jag mig som en helt vanlig person. Jag är också så tacksam för att jag med hundens hjälp bara kan fly bort från påtvingade mänskliga möten.

Kära medmänniska. Ta gärna kontakt med mig, hjälp mig gärna när jag ber dig, interagera, utbyt, dela. Upptäck mig om du vill, om jag tycker att du är värd att få göra det. Vi kan prata om allt och inget, om företeelser runt omkring oss eller inom oss. Du och jag, två individer i världen. Jämlikar. Men tala inte om för mig vad jag klarar och inte klarar, för du har ingen aning. Intressera dig gärna för mig, men gör mig inte till ditt studieobjekt, din informationsbroschyr eller din happening. Jag tänker inte betala för den hjälp du ger mig med delar av mitt privatliv och jag tänker inte inordna mig i en intervju jag inte har samtyckt till. För jag har gjort det förr, jag har varit där redan. För mycket, för länge, för ofta. Och jag fann det otillfredsställande. Det gav mig obehag, gjorde mig arg, ledsen och ibland helt svart inuti. Jag har lagt det bakom mig, det är historia. Det är över.

"Babe, I'm gonna leave you"

I kväll ska du och jag ta en taxi tillsammans. Sista gången vi åker någonstans ihop. Vi ska åka till ett ställe som du avskyr. Du blir jämt rädd när du är där. Jag avskyr också det stället, din rädsla får mig att känna så. Din rädsla får mig alltid att må dåligt. Jag känner mig otillräcklig, eftersom jag inte kan skydda dig, rädda dig från din rädsla.

Vi ska åka till det där stället som kallas för en djurklinik och där ska jag lämna dig kvar. För du är ett djur och när djur inte mår riktigt bra och man inte riktigt vet hur man ska få dem att må bra igen, kan man ta dem till en djurklinik och ge dem en sista spruta. Då befrias djuret från det dåliga måendet. Det kallas för att somna in. Det är mycket privilegierat, mycket värdigt. Det är ju nästan så att man avundas dig.

Hur kan man älska ett djur så mycket? Hur kan man känna sig så svart inuti, så djupt desperat och galen inför vetskapen att man snart förlorar djuret? Men du är så mycket mer än ett djur för mig. Du är djuret som för sex år sedan utsågs att tjänstgöra i mitt liv. Vara med mig dag och natt, leda mig runt i de många olika miljöer där jag skulle vara. Jag älskade dig från första stund, för du var så oerhört tillgiven och i så väldigt stort behov av min bekräftelse. Du har alltid tagit ditt arbete på mycket stort allvar, men jag har märkt att det har slitit på dig också. Det har gjort dig trött. Du är en rätt ängslig individ tror jag. Verkar vara rädd för att göra fel, alltid hållit dig nära mig, inte alls förtjust i att bli hanterad av andra. Jämt gnäller du eller skriker när någon ska undersöka dig. Även om någon råkar klia dig för hårt på magen, gnyr du så där ynkligt så att man får lust att slå dem som har orsakat dig lidande. Jag skulle kunna göra vad som helst för dig. Så känns det.

Du har ont i ryggen nu. Bara kunnat arbeta sporadiskt de senaste månaderna. Vi åker taxi nästan jämt. Du sover mycket. Ingen vet om du kommer att bli bättre. Ingen tror att du kan bli så bra att du klarar av att fortsätta din tjänstgöring. Du skulle kunna vara någons sällskapshund, men vems? Man har avrått mig från det. Inte rätt att omplacera en hund som inte är frisk. Varken bra för hunden eller den som tar emot den. De har kanske rätt. Men en del dagar mår du bättre och vi kan promenera till jobbet. Då är allt så vackert och jag skjuter undan det andra. Nästa dag vill du inte gå alls. Då är allt svart igen. Men du är lika tillgiven som altid, söker upp mig för att bli klappad. Hur dåligt mår du egentligen? Vem kan veta det. Hur ser du på det här med att somna in? Är det bättre än att åka taxi jämt? Är det inte bara ett svek, ett fruktansvärt vidrigt svek? Och varför plågar jag mig själv med sådana tankar.

Kommer någonting att spela någon roll när den här kvällen är över. Bara några timmar kvar med dig. Vad ska jag göra när du kommer fram till mig nu, viftar på svansen, slickar mig i ansiktet, trycker dig nära intill? Tårar rinner, du slickar bort dem. Det enda jag kan tänka på just nu är att det snart är slut. Den lilla tid vi har kvar, släpar sig fram och flyger förbi. Jag söker upp dig för att krama dig igen, men det känns fel. Jag undviker dig, försöker sysselsätta mig med något, men det känns också fel. Jag går bara runt runt. Plockar nervöst med saker. Magen värker av hunger, men hunger betyder ingenting. En dryg timme kvar nu. Vår sista kväll. Vi åker snart iväg. Jag kommer att lämna dig idag. Lämna dig.

Vattenballongen

Du såg när det hände, eller hur? Vem var du? Jag borde ha frågat. I min ålder kanske, fast sådant är svårt att veta. Mjuk och fin röst, lät lite trött, tyckte jag.

Du såg mig komma gående i den ljusa sommarkvällen. Det var midsommardagen. Den gråbrunspräckliga schäfern vid min sida, ryggsäck på ryggen och en väska i högerhanden. Fast det vet jag i och för sig inte om du såg. Du såg väl inte heller hur jag tvekade inombords när jag hörde den högljudda festen. Något fönster nära trottoaren var öppet, skrålande ungdomar där inne. Skulle helst ha sluppit passera dem, men orkade inte ta en omväg, ville hem.

Vad hände sedan? De tystnade när jag närmade mig, ungdomarna. Kunde man ju ha räknat ut. Nu kommer de att ropa något, tänkte jag. Men det gjorde de inte, de valde istället att kasta något, eller hur, visst var det så? Jag hörde ett ljud när jag var ungefär mitt för fönstret. I nästa ögonblick märkte jag att något föll genom luften och ner på min hund. Hon skrek till och kastade sig åt sidan. Det var då skrattet kom. Inifrån lägenheten där festen pågick. Ett unisont högt och långdraget skratt, bara killar. Samtidigt blev jag varse hur någonting rann ner på marken från min hund.

Jag kände mig helt förvirrad. Och skärrad. Först tänkte jag att min hund var skadad, att det var ljudet av blod jag hörde. Sedan kände jag efter. Min hund var helt blöt i huvudet och på främre delen av kroppen. Det verkade vara vatten och det rann från henne ner på marken.

Det var då du kom fram till mig. Vad var det som hände? Undrade du. Vet inte, sa jag, min röst helt uttryckslös. Jag tror det var en vattennballong, sa du. De måste ha tappat den? Din röst dröjande och frågande. Det tror jag inte, sa jag och gjorde mig beredd att gå.

Du stod kvar bredvid mig och verkade titta mot fönstret. Det var helt tyst nu, inget ljud av någon fest där inne. Jävla idioter, sa du, fortfarande lät du på något sätt förvånad, men också upprörd. Det var väl då du förstod att det inte var någon som hade tappat något. Att de hade kastat något på mig och min hund för att de ville göra det, för att de tyckte att det var roligt att göra det. Att de hade skrattat när de såg hur min hund blev rädd och kastade sig åt sidan. Min veka lilla hund. Att de hade gjort så mot henne, var det värsta för mig just då. Jag ville skada dem för det. Hmm, jag går nu, sa jag, tog min väska och gav min hund startkommando.

Men jag borde ha pratat med dig. Jag borde ha frågat dig vad du såg och exakt vilket fönster det var. Fast jag tror jag skämdes. För att du hade blivit vittne till det där som hände mig. Den handikappade som man kastar något på och sedan skrattar åt. Jag stod inte ut med att du hade sett det. Så därför gick jag bara.

Två veckor senare var jag återigen på väg hem i den ljusa sommarkvällen. Jag var trött, hade åkt tåg i ett par timmar och bar tung packning. På långt håll hörde jag en grupp ungdomar som stod och skrålade. hela jag fylldes upp av ett stort nej, men jag kunde ingen annan väg hem, så jag gick vidare. Ungdomarna var på andra sidan gatan. När jag var ungefär mitt för dem, började de ropa.
Akta, nu kommer vattenballongen, akta! Nu kommer den, vattenballongen kommer, akta! De gjorde ljudimitationer och skrattade.

Då blev jag plötsligt bara så jävla arg. Jag ville ta min hund och korsa gatan, promenera rakt in bland dem, slå och sparka omkring mig. Istället stannade jag mitt för dem, ställde ner min väska på marken och vände mig mot dem.
Lämna mig i fred! Ropade jag. Lämna mig i fred! Jag ropade medvetet lite högre än jag skulle behöva, bara för att eventuella förbipasserande skulle kunna höra och uppmärksamma mig. Jag hörde faktiskt också att det fanns åtminstone någon person i närheten.

De var kvar där på andra sidan, hörde hur de pratade lågt med varandra, men de ropade ingenting mer. Jag gick. Jag kände mig förvånad över att jag hade vågat göra som jag gjorde. Det skulle ha legat mig närmare till hands att skynda mig därifrån, uppfylld av en känsla av utsatthet och svaghet, strykande längs husväggarna som en skygg katt. Känslan fanns i och för sig där, men den fick inte chans att ta över och styra mitt agerande. För en liten känsla av stolthet fanns också och ilska. Jag gick hemåt med en ström av aggressiva hämndtankar i huvudet. När jag kom hem ringde jag och berättade allt för en vän. Vågade även blotta min oro över att stöta på de där ungdomarna igen. Tidigare skulle jag inte ha gjort så, jag skulle ha behållit allt
för mig själv och valt att glömma bort. Oron för att möta dem igen fanns kvar i flera veckor, kanske månader. Men det hände ingenting mer.

Det är inte så - men så är det ändå

Det är inte så
att jag missunnar dig att vara trevlig.
Det är trevligt med trevlighet
den gör att man känner sig accepterad.
Men när din röst börjar flacka
och du betvivlar mig bakom de polerade orden
då undrar jag om jag ska delta i spelet
eller om jag ska gå där ifrån.

Det är inte så
att jag missunnar dig att betvivla mig
men det är du som väljer
att låta min svaghet växa sig stor
och ta över.
Min defekt är ett faktum
som inte går att skyla över.
Kan du se att det finns någonting mer där bakom?
Själv har jag jämt tvivel om mig
men när du lindar in tvivlet i meningslösa fraser
blir det fult och gör ondare
än du tror.

Det är inte så
att jag missunnar dig att ge uppskattning och beröm.
Men när du uppskattar mig med den där tonen
av oförställd förvåning i din röst
då faller allt platt
jag skärmar av och min bedrift
betyder inget mer.

Det är inte så
att jag missunar dig att förbise mig.
När man inte tar sin plats
kan man inte vänta sig att någon ska se
vad man behöver.
Klart att du tänker:
någon annan tar säkert hand om det
och någon annan tänker
precis likadant.

Det är inte så
att jag missunnar dig att hata.
Jag hatar själv ibland
det är en möjlighet som människan har.
Men när jag står där utanför cafét
väntar på en vän
och du viskar blindstyre när du går förbi
då undrar jag bara
varför?

Det är inte så
att jag missunnar mig att vara bitter
det bittra är väl en del
av människolivet.
Men jag undrar ibland
om det kan bli hur stort som helst?
Och om det syns utanpå?
Fast om jag ler mot dig en extra gång
kommer du nog inte att se det
eller också väljer du i rätt stund
att se åt ett annat håll.

Jag får ångest av mina grannar

I mitt hus är många gamla. Flera får hemtjänst, hemsjukvård och hemlevererade matlådor. Jag känner ofta att det luktar gammal människa i trappuppgången. Jag tycker att gamla människor kan ha en särskild lukt. Jag vet inte när lukten kommer, för min mormor luktar inte så och hon är gammal. Det kanske inte bara är åldern som ger den här Lukten, den kanske kommer sig av annat, som hur man sköter sin hygien, om man har haft samma kläder de senaste decennierna och liknande. Det var en vän som trodde det i alla fall. Men jag tror nog att lukten kommer från själva åldern. Ett spädbarn luktar på ett visst sätt, lite större barn luktar på ett sätt, ungdomar på ett sätt. Jag kan ibland lukta dem innan jag har hört att de är där. Gamlingar har sin lukt. Jag tycker inte om den lukten.

Ibland luktar det bajs i trappuppgången. En gång hörde jag en väldigt gammal kvinna ropa till någon som var på väg in i hennes lägenhet: nej, kom inte in! Jag har skitit på mig, gå, gå! Besökaren ropade något om att han kunde hjälpa till, men tanten bara fortsatte skrika att han skulle gå. Jag hörde hur han gick. Den tanten är inte kvar här längre.

Jag möter gamlingarna och hör deras samtal med varandra. Skrumpna röster, rossliga hostningar, gånghjälpmedel, en förmåga att stå eller gå mycket långsamt mitt i min väg. En del har svårt att tala eller få fram rätt ord, stroke, tänker jag. Många gånger pratar de om krämpor och sjukvårdsbesök. De hör dåligt, ser dåligt och pratar med min hund trots att jag säger att de inte ska. Tänk att jag skulle råka hamna just i det här huset när jag flyttade till stan! När jag kom hit, hade jag en spirande åldersångest. Nu har jag åldersfobi.

Det som gör mig mest ont är min närmaste granne. Hon låter väldigt gammal. Hon har rollator ibland, rullstol ibland. Hon vill ofta prata när vi möts. Ibland tror jag att hon bara öppnar sin ytterdörr och kommer ut i trappen för att prata, utan att hon ska någonstans. Det blir lite konstiga samtal för hon hör väldigt dåligt. Jag ler så fint jag kan, lyssnar, nickar. Förra sommaren brukade jag möta henne i motionsspåret, men inte i år. Jag tror hon har blivit sämre.
Jag har inte varit ute på en vecka, sa hon en gång. Jag har varit på sjukhuset, sa hon en annan gång. Jag är jämt så trött, sa hon nyligen. Usch då, ja, hm, säger jag och nickar.

En gång ville hon ge mig bullar. Jag kände mig då väldigt besvärad, sa att jag inte brukar äta bullar, vilket är en grov lögn. Du borde äta bullar, sa hon, du är så smal. Jag tackade henne för omtanken, men stod fast vid att jag inte åt bullar. Då lät hon lite ledsen tyckte jag. Nähä, du vill inte ha bullar, nähä, jag ville så gärna ge dig någonting. Då skämdes jag, fick ont i magen, ångrade mig. Jag kunde väl ha tagit emot bullar, jag hade inte behövt äta dem. För det var ju så jag tänkte när jag tackade nej, att jag inte skulle våga äta hennes bullar. Det låter säkert hemskt, men jag befarade att hon kunde ha råkat snuska till bullarna på något sätt. Eftersom hon är gammal och kanske lite vimsig också. Och eftersom jag inte känner henne närmare. Men jag borde ha tagit emot bullarna ändå.

Har du varit på jobbet? frågar hon då och då när vi möts, oavsett om det är vardag eller helg, morgon eller kväll. Nej, svarar jag kanske, det är lördag idag. Jaså, är det lördag? kan svaret bli, ja du vet när man inte jobbar själv har man ingen aning.
Fast min mormor vet alltid vilken dag det är och hon jobbar inte heller.

Jag hör ofta hur den här tanten hostar slem i toaletten. Jag tror hon har för vana att inte stänga sin toalettdörr när hon går ditt in för att ägna sig åt toalettrelaterade aktiviteter. När jag sitter och torkar hundens tassar, hör jag vartenda ljud. Hon hostar, spottar, harklar, hostar, spottar, spolar. Jag torkar hundens tassar fortare för att slippa höra.

Ibland när hon kommer ut ur sin lägenhet, pratar hon inte. Hon hälsar bara men är sedan tyst. Jag får för mig att detta är hennes sämre dagar. Jag är så trött, säger hon ibland, sedan åker hon iväg i hissen. jag tror hon besöker någon i det här huset och det är ju bra, tänker jag.

En gång när hon kom ut ur sin lägenhet och jag torkade tassar, hörde jag att hon inte lyckades låsa sin ytterdörr. Hon fibblade, tog i dörrhandtaget, fibblade lite mer, tog i handtaget igen och jag hörde att dörren inte var låst. Hon var inte pratsam. Hon gick in i hissen och åkte iväg. Skulle jag ha hjälpt henne att låsa dörren?

En gång berättade hon att hennes plånbok var försvunnen. Hon trodde att någon hade gått in till henne och tagit den, eftersom hon inte brukar ”bry sig om” att låsa ytterdörren. Varför brukar du inte låsa? frågade jag, ett antal gånger i rad. Nej, sa hon, jag har bott på landet, där låser man aldrig dörren. Man tror ju att det bara finns ärliga människor.
Nej, det tror man inte, tänkte jag. Vad ska du göra nu då? Frågade jag. Åt plånboken, menade jag alltså då. Men hon förstod nog inte min fråga, hon sa något om att hon var så trött och sedan gick hon in till sig.
Borde jag ha brytt mig mer om det där med hennes försvunna plånbok? Borde jag ha frågat om hon tyckte det var svårt att låsa sin dörr? Jag vet att hon har en son, för jag har mött honom några gånger. Jag vet att hon har någon typ av hemhjälp också. Men de kanske inte vet att hon har svårt att låsa sin dörr. Jag slog ifrån mig det, tänkte att ”någon annan får…” och så gick jag in till mig.

En gång vaknade jag på natten av att min hund stod med frambenen i min säng och gnällde in i mitt ansikte. Jag klappade henne halvsovande och sa att hon skulle gå och lägga sig. Men det gjorde hon inte, hon gick ned från min säng men satt eller stod kvar på golvet. Jag vaknade till lite mer, för det slog mig att hon kanske behövde gå ut. Då hörde jag ett ljud någonstans ifrån. Det lät som ett ovanligt genomträngande väckningsalarm. Men efter en liten stund fattade jag att det snarare var en brandvarnare. Suck. I ett hus fullt av halvdöva, vimsiga gamlingar, klart att det förr eller senare måste uppstå en brand någonstans, tänkte jag irriterat och steg upp. Klockan var ungefär kvart över fyra på morgonen.

Jag drog på mig min mycket vardagliga, gröna frottémorgonrock och gick ut i trappen, barfota. Hunden följde förstås med. Javisst, brandvarnaren lät inne hos min närmaste granne. Jag lyssnade och luktade in genom hennes brevlåda. Ett förfärligt oväsen men ingen lukt av brand. Det gjorde mig förvirrad. Jag ringde på dörren många gånger, men inget hände. jag knackade lite försynt, naturligtvis utan resultat. Hunden la sig tillrätta vid min ytterdörr, men jag skulle inte kunna komma till ro igen förrän den förbaskade brandvarnaren blev tyst.

Jag kände mig inte bekväm med situationen, jag behövde någon att delegera det hela till. Jag vandrade upp några våningar i min fula morgonrock och plötsligt hörde jag hur en ytterdörr öppnades. Hej, sa jag, rätt ivrigt. Hej, sa en man lite saktfärdigt och jag tyckte också att han lät lite förvånad. Jag redogjorde snabbt för mitt problem och jag hade tur. Han var inte någon åldring, han var på väg till sitt arbete, en medelålders till äldre man med handlingskraft i sin frontallob. Han ringde på min grannes dörr, ropade i brevlådan, luktade och vädrade liksom jag, sedan ringde han en vakt, men då hade jag redan gått in till mig för länge sedan. Efteråt fick jag veta att min granne hade somnat och varför brandvarnaren gått i gång förstod jag aldrig, men hon hade hur som helst inte hört den.

En annan gång luktade det verkligen väldigt mycket bränt i hela trappuppgången. Det var så att man nästan storknade. Jag kände att lukten var värst på mitt våningsplan. Flera grannar började springa runt i trappen och ringa på lite olika dörrar. Men ingen brandvarnare den här gången, väldigt konstigt med tanke på stanken. Skulle inte förvåna mig om hon har stängt av sin brandvarnare nu också, tänkte jag och flydde som vanligt in i min lägenhet. Jag hörde att de ringde på hennes dörr också, men naturligtvis öppnade hon inte, trots att hon har någon typ av specialringklocka för personer med dålig hörsel, som genljuder mycket högt och tydligt inne i hela hennes lägenhet. Hur som helst brann huset inte heller denna gång ner, men lukten av bränt fanns kvar i min lägenhet och mina kläder flera dagar efteråt.

Jag kan inte hjälpa det, men jag vill inte att min närmaste granne ska vara min närmaste granne längre. Jag oroar mig lite för att hon verkligen ska lyckas orsaka en brand till slut. Särskilt när det närmar sig jul, brukar jag tänka på alla fina mysiga tända ljus och alla gamla, vimsiga, ostadiga och darrhänta seniorer, det är ju så jag föreställer mig dem. Och så känner jag mig nervös och obehaglig till mods av att höra min granne hosta slem i sin toalett dag efter dag. Och just det, jag känner mig äcklad också. När hon har sin teve på där inne, högt, då känns det bättre för då verkar allt normalt. Men när det är så där tyst, när det luktar lite fränt från hennes lägenhet, när hon kommer ut i trappen och inte vill prata, när hon fibblar med sitt lås för att komma ut och fibblar för att låsa efter sig, när hon verkar så ensam jämt, då blir jag illa till mods. För hon påminner mig om allt det som jag inte vill tänka på, åldrandet, slutet, döden. Jag kan mycket väl ha missuppfattat allt, blandat ihop min egen existentiella ångest med hennes liv. Hon kanske har ett stilla och skönt liv, det skulle kunna vara så. Men ändå känner jag mig övertygad om att där hon är nu, i ålderdomen och där många andra av mina grannar också är, dit vill jag aldrig.

Jag har ett problem

Jag har ett problem. Jag står inte ut med tanken på att bli äldre. Jag står inte ut med tanken på döden. Med all kraft jag har slår jag ifrån mig vetskapen om åldrandet, mitt och andras. Vetskapen om döden känns som en stor, oformlig klump i min mage och som en tyngd inne i mitt huvud. Jag är väldigt rädd. Därför försöker jag låta bli att tänka på det och därför tänker jag ännu mer på det. Tankarna tränger sig på och jag försöker komma undan, varje dag. Nej, säger jag till mig själv. Det är inte så, jag blir inte gammal, jag dör inte, för det är för otäckt och för svårt att förstå. Jag har sagt till alla att jag har åldersångest, men de vet inte, kan inte föreställa sig hur den växer och upptar mig.

Jag är 38 och ett halvt år gammal. För mig är det ofattbart. Det betyder att jag är medelålders, något som jag inte alls kan relatera till. Jamen tänk på mig då, säger en del, jag är ju 10, 15, 20 år äldre än du, du är ju fortfarande så ung. Men vadå, tror de att jag blir mindre rädd och olycklig av att de är äldre? Det blir jag inte, jag blir räddare. Men det är också så att jag tror att de klarar det bättre än jag, det där med åldern och döden. De verkar inte vara rädda och därför kan heller ingenting de säger till mig, lugna mig.

För mig är döden så otäck att den inte bör nämnas. Den är att försvinna för alltid och vara ensam för alltid. För jag tror inte att de döda finns kvar på något sätt och går att nå. Jag tror bara det är slut. Det går inte att begripa något sådant, ett slut som fortsätter i all oändlighet.

Så länge man är ung, vilket enligt mig är fram till ca 35 års ålder, kan man glömma döden, om man har tur. Det är som att den inte gäller en själv. Men när man börjar bli medelålders, kan man inte längre glömma döden. Åldern kommer att börja märkas på fler och fler sätt. För mig är det detsamma som att man bit för bit förlorar någonting som man aldrig mer får tillbaka. Någonting annat kommer i stället, säger alla, något som också är bra, kanske rentav bättre!
Men - alla dessa glada tillrop och lugnande besked som serveras mig från medelåldern och ålderdomen, är lika förtroendeingivande för mig som telefonförsäljarens röst.

Lek med hindren

Jag och min nya hund går på en smal trottoar. Plötsligt snubblar jag på något som ligger på marken, det verkar vara en tjock pinne mitt i vår väg. När något ligger tvärsöver ens gångfält på det sättet, kallas det inom ledarhundssvängen för ett markhinder. Det är meningen att hunden ska observera sin förare på ett sådant hinder genom att stanna. Min hund är ny och oerfaren och vi har inte stött på sådana här hinder förut. När hunden gör fel är det viktigt att göra om. Inga reprimander eller sura miner, man gör bara om tills det blir rätt.

Således tar jag min hund i kopplet, går tillbaka några meter och kommenderar henne sedan att gå framåt. Hon har fattat galoppen, så hon går lite sakta fram till markhindret och stannar. Jag berömmer översvallande, medan jag för tydlighetens skull knackar på markhindret med min käpp. På det sättet visar jag för min hund att – titta här, ett hinder.

Medan jag står där och knackar på hindret, böjer hunden sig ner, vilket jag tolkar som att hon begrundar situationen. Samtidigt noterar jag att markhindret är lite högre än jag trodde från början. Det verkar faktiskt inte ligga direkt på marken, utan det är en bit över marken. Konstigt, reflekterar jag, bara för att i nästa sekund bli varse att markhindret plötsligt har flyttat sig upp till lårhöjd. Okej, nu hänger jag med. Markhindret befinner sig i munnen på min hund.

Eh, säger jag och börjar skratta. Det tolkar hon naturligtvis som en uppmuntran, hon ger ifrån sig ett frustande läte och tar ett skutt framåt med markhindret, som bongar in i en bänk som står där. Nämen, loss, säger jag helt utan ledarskapsfeeling, loss, det där är ingen leksak, det är ett markhinder. Samtidigt minns jag att hundinstruktören lite nu och då brukat påpeka att man inte ska föra samtal med hunden, alltså ge ifrån sig en massa ord som inte betyder något för hunden, då är man inte tydlig. Hunden uppfattar inte heller mitt budskap, istället bjuder hon in till dragkamp.

Markhindret är klumpigt, så hennes lekinvit kommer att resultera i minst en öm punkt. Dags att ta tag i situationen alltså. Jag harklar mig, stramar upp mig lite och åstadkommer ett mindre flamsigt ”loss!”. Markhindret släpps ner i backen med en smäll vid sidan av trottoaren. jag samlar ihop min hund, står i några sekunder och funderar på om jag nu borde plocka upp markhindret, placera det tvärsöver trottoaren igen och göra om, så att allt blir rätt och min hund lär sig något. Då hör jag en bil köra fram vid sidan av mig. Bildörren öppnas och någon kommer ut. Hej, jag ska bara flytta undan nån jävla stock som ligger här, säger han och tar tag i markhindret. Min hund är mycket intresserad när den här personen beslagtar hennes leksak. Jag bestämmer mig för att inte be den här mannen ge mig stocken, så att jag kan lägga den på trottoaren, så att jag och min hund kan träna på att göra en korrekt markering av ett markhinder. Istället kommenderar jag hunden att gå och vi promenerar raskt iväg medan bilen parkerar. Jag känner mig full i skratt och tänker att min hund agerar som jag oftare borde agera. Om man lekte lite mer med hindren, skulle nog det mesta kunna bli bättre och roligare.

Ta plats!

Jag tar plats. Inom loppet av en halvtimme, tar jag plats tre gånger! Säger stopp, här är jag.

Jag är väldigt bra på att ta plats, klargöra min vilja och sätta gränser. Jag har en naturlig pondus som skvalpar runt i mina blodådror och som gör att andra människor verkligen respekterar mig. Eller? Nej, det är inte så. I många situationer skulle jag vilja ta mer plats och uttrycka min vilja, men jag gör det inte. I stället försöker jag vara förstående, tillmötesgående, följsam, flexibel. Som en psykolog eller nåt. Särskilt i alla dessa hjälpsituationer som jag ofrånkomligen hamnar i dagligen. Jag kan vara så oerhört smidig och anpasslig då, som om jag tror att jag ska få något pris för det. Eller också är det helt enkelt bara så att jag vill förvissa mig om att verkligen få hjälpen. Efteråt kommer negativa tankar och känslor. Jag blir arg och ledsen på mig själv och på hjälparna och tänker att nästa gång, då ska jag göra annorlunda. Nästa gång gör jag vanligen inte annorlunda.

Den här kvällen ska jag ta mig hem med tåg. Jag kommer med tunnelbanan och går mot spärrarna. Jag har en ny hund och vi rör oss lite osäkert mot den grind som jag helst använder. En spärrvakt öppnar för mig och frågar vart jag ska. Jag säger att jag ska möta en ledsagare och han erbjuder sig att visa mig till mötesplatsen. Bra, tycker jag, för jag vet inte var den där mötesplatsen är. Det är max tio steg dit visar det sig. Mötesplatsen är en mötesplats för förbokad ledsagning. Det är bara en skylt mitt i ingenting där man ska stå och vänta. På Stockholm Central finns några sådana skyltar på olika platser och vid bokning av ledsagning måste man välja en av dessa.

Väl framme vid denna anvisade plats, tackar jag spärrvakten och förväntar mig att han ska gå. Men han har andra planer och inga problem att uttrycka sin vilja. Jag kan stå här med dig, säger han. Jag ska vänta här i 20 minuter, säger jag. Ja, det gör ingenting, säger han, vi står och pratar i 20 minuter.
Jag har inte alls någon lust att stå och prata med honom, jag är trött och vill bara vara i fred. Så här vore det alltså läge att klargöra sin vilja, att sätta en gräns, eller hur? Men det gör jag inte. I stället använder jag mig av passiv kommunikation, där jag försöker att säga det jag vill mellan raderna och med mitt tonfall, men inte med mina ord.
Vad ska vi prata om? Frågar jag ointresserat.

I samma ögonblick kommer en kvinna fram till oss och börjar prata argt med spärrvakten. Jag förstår strax att de är arbetskamrater och att hon är missnöjd med hur hon upplever sig ha blivit behandlad av honom. Hon är högröstad, han är lågmäld men låter också arg.
Jaha, här är jag. Vid den trygga kom och hjälp mig-skylten, mitt i någon annans gräl.
Nej, nu får ni gå och ha erat gräl någon annanstans, säger jag klart, tydligt och bestämt. De tvärtystnar, kvinnan ursäktar sig flera gånger, de försvinner.

Jag kan som sagt vara ganska flexibel i sådana här lägen. En annan dag skulle jag kanske ha låtit dem gräla vidare, medan jag inom mig hade producerat suckar, klagomål och idiotförklaringar. Men inte idag. Just den här dagen har jag ihop med en grupp andra synskadade ägnat många timmar åt frågor av typen: Hur känner jag? Vad vill jag? Vad skulle jag ha velat göra?

Strax därefter blir jag medveten om att folk som passerar kom och hjälp mig-skylten på väg mot spärrarna, går väldigt nära inpå mig och min hund. Vi står oskyddade och jag försöker trycka oss ännu närmare skylten. Jag får känslan att jag är osynlig. Så går någon plötsligt rakt på mig och hunden, utan en enda kommentar. Då vaknar jag äntligen till.
Var försiktig, det är en ledarhund här! Snäser jag, men personen har naturligtvis hunnit halvvägs bort till tunnelbanan redan och ger ingen respons.

Men jag tänker inte stå här med alla dessa oseende zombies genande genom mig och min hund. Jag bestämmer mig för att skapa en fredad zon för oss. Jag fäller ut min käpp, sträcker ut min högra arm och börjar föra käppen fram och tillbaka längs golvet över området där de inte behöver gå. I 20 minuter ägnar jag mig åt detta. Flera personer snavar till på min käpp. Jag ler sammanbitet.
Håll avståndet, egon! Ropar jag inombords. Det gör dem.

Senare när vi letar efter min sittplats på tåget, uppstår en ganska vanlig situation. Tåget står stilla, alla som skulle av har gått av och folk stiger nu på och letar efter sina platser. Det är något problem med min sittplats. Antingen hittar den unga ledsagaren inte rätt plats, eller också sitter någon annan på min plats. Medan vi står och försöker lösa detta, kommer en man bakifrån och meddelar att han vill förbi. I vanliga fall skulle jag ha krympt ihop mig, tryckt mig själv och min hund så långt åt sidan som möjligt och låtit honom tränga sig förbi. Varför då? Det är egentligen för trångt och hur är det för min hund att trängas åt sidan på det sättet? Jag uppfattar genast hans begäran som totalt orimlig.
Nej, säger jag vänd rakt mot honom. Det går inte att komma förbi nu, det är en ledarhund här, vi löser en sak, du får vänta.

Han säger ingenting. Vad hade jag väntat mig? Att han skulle skrika, knuffas och slåss? Möjligen blev han sur, men vad spelar det för roll?
Att det ska vara så himla svårt att ta plats. Men jag vet, enda sättet att göra det mindre svårt, är att göra det mer. Jag ska försöka.

Minnen tunga som ton - saker jag ogärna minns (I)

En mörk, regnig kväll i oktober. Arbetsdagen är slut och jag är väldigt, väldigt trött. Jag har gått för att rasta min hund innan det är dags att ta sig hem. Det är sent, jag har jobbat över.
Jag mår inte bra. Mina steg är tunga. Tankarna sticker hål i huvudet. Magen har vridit sig ut och in och gör ont.

Hunden går sakta, sakta runt bland gräs och löv. Hon springer inte mer. Så har det varit en tid. Vecka efter vecka har gått, flera månader har gått. Ibland har hon plötsligt varit bättre och vi har kunnat gå till eller från jobbet. Ibland har hon tagit några skutt i gräset, grabbat tag i någon pinne. Då har hoppet väckts till liv i mig, hon kanske ändå kommer att bli bra? Men nästa dag har hon återigen gått sakta, inga långa promenader, max en kilometers rastrunda. Med selen på, har hon rört sig ännu sämre.

Hennes dagar är långa nu. Åka taxi till jobbet, ligga där hela dagen, korta rastningar, åka hem, ligga hemma. Ibland när hon reser sig upp eller gör en snabb rörelse, får hon ont och gnäller eller skriker till. Då vill jag också skrika. Sedan augusti har det varit så. Men ändå, inomhus har hon varit nästan som vanligt. Samma aptit, kommer för att kolla vad jag gör, lika hjärtslitande kramgo.

Vad ska jag göra? Vad ska jag göra med denna högt älskade varelse som betyder mer för mig än något annat? Som hör ihop med mig och måste vara med mig. De säger, låt henne somna in. Hur kan de säga så? Hur kan de mena att det är det bästa? Somna in betyder dö. Låta somna in, betyder döda.

Jag hör hur hon rör sig ett par meter till höger om mig. Där är hon. Hon som flög rakt in i min famn första gången vi möttes för sex år sedan. Ska jag bestämma att hon ska dö? Det är en omöjlig tanke. Ett omöjligt beslut. Jag orkar inte fatta ett sådant beslut. Jag orkar inte se henne lida. Jag orkar inte vänta på att hon ska bli bättre. Jag orkar inte lida själv längre. De säger att hon inte kommer att bli bra igen. Hon kan inte arbeta. Mitt liv har krympt ihop för att hon inte kan det. Men jag är beredd att låta det krympa ännu mer, för hennes skull. Mina behov spelar ingen roll. Men hennes?

Regnet faller. Jag går där sakta i mörkret. Jag gråter. Mina snyftningar hörs tydligt i den tysta parken. Jag bryr mig inte om det.
Hunden nosar runt. Jag bestämmer mig för att låta andra bestämma. Men jag vet redan hur det kommer att bli. Den här hunden. Den här vackra individen. Detta fantastiska djur som jag inte kan vara utan. Snart kommer hon att vara borta. För hennes skull. Och det finns ingenting som känns mera fel.

Mera slem

Idag ska jag tvätta min hund, tänker jag livskraftigt och lägger mig för att lyssna på talbok. Jag somnar nästan direkt och när jag vaknar vid 19tiden, känns ingenting längre givet. Men jag bestämmer mig ändå för att faktiskt få hunden tvättad. Hon har gnuggat delar av sin kropp i obehagliga lukter och jag vill kunna borra in ansiktet i hennes päls utan att behöva hålla andan.

Hunden blir väldoftande, medan hela badrummet blir fullt med hår och hundlukt. Jag städar och städar. Sedan torkar jag hunden lite halvhjärtat med min hårtork. Nu är hon jättefin!

Dags för kvällsrastning. Hunden rusar runt med sina gamla vanliga barkbitar och verkar glad. Innan vi går hem, borstar jag hennes fuktiga päls och får bort massor av hår. Nu är hon ännu finare.

Hemma torkar jag hennes tassar rena från sand och ska just släppa in henne i lägenheten, när jag upptäcker en stor klutt med gegga på ena bakhasen.
– Men vad farao är det här för äcklig gegga? frågar jag hunden. Geggan är seg och konstig och pälsen där är en enda stor slemmig tova. Just det, slem. Det går med ens upp för mig att det här inte alls är gegga, det är snigelslem. Det är rester av en snigel som sitter där på bakhasen. Hunden måste ha satt sig på en snigel.

Ååååh! Förbaskade sniglar. Jag börjar känna mig förföljd.
Min första impuls är att bara klippa bort allt hår där slemmet sitter. Jag vet ju hur svårt det är att få bort snigelslem med tvål. Jag hämtar saxen, men sansar mig när jag inser att min hund kommer att få en ful, nästan kal fläck på benet. Istället testar jag med diskmedel och den sträva sidan av en tvättsvamp. Hunden trampar otåligt runt och uppfattar nog allt detta tvättande som en aning överdrivet och onödigt.

Men, tack gode Gud för att du skapade diskmedlet! Slemmet löser upp sig. Jag känner att jag på sätt och vis har vunnit en viktig delseger över sniglarna.

När man får andra att skratta

Jag tar min hund och mina pengar och går till den stora sjukhusmatsalen för att skaffa en lunchlåda. Gårdagens mat som lagas i mängder till personal och patienter blir till ganska billiga lunchlådor för oss som är alltför bekväma för att göra egna. Mycket smidigt, men, kruxet är väl att maten inte ofta är någon större smakupplevelse. Mina arbetskamrater påstår dessutom att den sällan är trevlig att se på, men vem bryr sig om sådan lyx som snygg mat? Troligtvis har maten mer näring än färg och smak, intalar jag mig.

Jag äter inte kött och har därför oftast bara ett alternativ. Jag har lärt mig var traven med vegetariska matlådor står, så det är bara att gå dit och ta en. Sedan brukar jag fråga i kassan vad det finns i lådan.

Denna dag kommer jag före rusningen och det är ganska lugnt i matsalen. Jag grabbar tag i en låda, faktiskt den enda som står på den vegetariska platsen. Jag skakar lite på lådan, det skramlar ovanligt mycket där inne. Jag uppmanar hunden att ta mig till kassan och medan vi rör oss ditåt, fortsätter jag att skaka lite rytmiskt på min högljudda matlåda. Hm, vad kan detta vara för en maträtt? Det låter som legobitar. Jag föreställer mig att den innehåller ris och färgglada legobitar, vilket får mig att le. Jag ser framför mig hur jag placerar den i mikron och sedan slår mig ned vid bordet ihop med mina arbetskamrater, som kommer att ha ovanligt många synpunkter på min maträtt just denna dag.

– Det här låter som marackas! konstaterar jag med ett roat leende vid kassan.
Flera personer i den korta kön plus kvinnan i kassan, brister ut i skratt, fina, hjärtliga skratt som varar länge. Som om de har längtat hela dagen efter att få skratta. Det känns så bra, jag tycker så mycket om att höra andra människor skratta riktigt hjärtligt och det är givet att jag gillar det ännu mer om det är jag som har satt i gång det.

När hon i kassan har skrattat klart, får jag en förklaring till den ljudliga maten. Det är ärtor och morötter som väsnas inne i min låda, frysta förstås, det säger hon inte men det förstår jag ändå. Det finns något mer i lådan också, men jag minns inte vad. Jag tar min hund, min förhöjda sinnesstämning och min tråkiga men underhållande maträtt och flanerar iväg.

Jag behöver en coach

Vad sa ni, trodde ni att jag oftast vet vad jag vill, tycker och ska? Att jag har koll på saker, är klok, trygg och sund? Att jag vårdar mina bedrifter, river hindren, plåstrar om mina sår med omsorg, säljer mitt smör och köper vingar för pengarna?

Haha! Jag bygger hinder, glömmer mina bedrifter, river upp mina sår och dagdrömmer om att flyga iväg. Jag velar, skjuter upp, kan inte komma på vad som är viktigt och sitter på mina händer. Jag betraktar mitt jobb som en inkräktare i mitt liv, har lust att gå i pension i morgon och gnäller ständigt inombords över allt tråkigt som jag ägnar min värdefulla tid åt.

Det är uppenbart – jag behöver en coach. Som talar om för mig vad jag ska hålla fast vid och vad jag ska släppa taget om. Vad jag borde vara nöjd med och när jag borde sikta högre. Som gör mig uppmärksam på möjligheterna jag inte noterar och som lägger en hand på min axel och får mig att stå kvar, när jag vill backa. Som lockar mig att ta en risk, släppa kontrollen, eller spåra ur ordentligt istället för att bara spåra ur i smyg.

En coach som säger hur man gör för att tänka på liv och tiden som går, på döden och tiden som gått, utan att förlora lusten. Som talar om vad man ska göra med skriket som finns där inne och alla gamla sår med sunkiga plåster. Som med bestämd och förtroendeingivande röst uppmanar en att sluta vänta på det fantastiska och istället får en att tro att man kan skapa det.

Jag vill att någon ska ersätta mina gamla, tråkiga tankar med nya och fräscha. Jag misstänker att jag har råkat hamna inuti en väldigt lång och konstig ekvation som det är något fel på och som därför inte går att lösa. Jag vill att någon fixar i ordning den här ekvationen så att den går att lösa, eller hjälper mig att fokusera om och sluta upp med att försöka lösa det olösliga.

Jag kan skratta helhjärtat, jag kan vara i nuet, jag kan tänka konstruktivt, ta emot omtanke och må bra. Jag kan få andra människor att våga och vilja, jag kan ge sken av att jag också gör det.
Men faktum kvarstår - jag behöver verkligen en coach!

Slemmig gäst i sovrummet

Jag går lite raskt in i mitt sovrum, för att lägga ifrån mig något. Jag blir medveten om hur min vänstra fot landar på något blött och kallt som liksom sjunker ihop lite under min tyngd.
Någon gammal uppkastning från hunden? tänker jag, medan jag böjer mig ner för att undersöka saken.

Min hand rör vid något som först liknar en blöt, ovanligt tjock ostbåge. Nämen, tänker jag och vrider hjärnan i djupa veck, vad är detta? Några sekunder står jag där och funderar och eftersom det jag hittat på mitt golv inte verkar vara någon uppkastning, tar jag upp det och håller det i handen.

Då rör det på sig. Eftersom min slutledningsförmåga är synnerligen välutvecklad, begriper jag att detta måste vara något slags djur, till exempel en snigel.

Jag är verkligen vän med naturen på alla sätt och vis, men samtidigt finns i mig en lättväckt hysteri som gärna tjongar i gång när jag kommer i kontakt med svåridentifierbara, äckliga saker som jag upplever att jag saknar kontroll över. Därför ger jag ifrån mig ett skrik, som får hunden att kasta sig ur sin säng för att komma till min undsättning. Jag rusar in i badrummet, öppnar toalocket och, plopp! Jag spolar. Därefter börjar jag tvätta händerna och blir varse att flera fingrar på vänsterhanden är täckta av ett slem som är mycket svårt att få bort. Jag tvålar och tvålar, säkert tio gånger innan slemmet släpper sitt grepp. Hunden tröttnar och går till sängs igen.

Hysterin har inte riktigt sjunkit undan, i huvudet finns en massa obehagliga tankar av typen: var det verkligen en snigel? Hur kom den dit? Tänk om det finns fler här i lägenheten!

Mitt förhållande till sniglar är lite ansträngt. En gång ramlade jag på en skogssnigel som smetade ut sig över en stor del av min t-shirt. En annan gång sköljde jag salladsblad hemma hos min mamma, vilka jag sedan placerade i en skål fylld med andra godsaker. Jag sköljde noga och fint, men vad är det min mamma ser när hon kastar ett öga ner i den fina salladen klar för servering? På ett salladsblad sitter en snigel lugnt och tryggt som om ingenting har hänt, som om ingen har sköljt eller rört runt. Jag åt inte den salladen.

Den rastrunda som jag ofta går med hunden i den här stan, är dessutom fylld med sniglar. Det är oundvikligt att trampa på dem, man halkar på dem, de fastnar under skorna och om man är barbent, kan man ibland känna hur rester av dem skvätter upp och sätter sig fast någonstans på underbenen. Varje vår och sommar måste jag kämpa hårt med mig själv för att övervinna lusten att skrika varje gång en snigel mosas under skon. Ibland skrider jag fram som ett Luciatåg på den stig där det finns mest sniglar. Hela magen spänner sig för jag vet ju att snart, snart trampar jag på en. Och nu har de funnit sin väg in i mitt sovrum.

Och eftersom jag alltså är lite traumatiserad, (möjligen felanvänder jag nu detta begrepp men det är ju så det känns), så erfar jag plötsligt ett betydande obehag inför min vänsterstrumpa, som jag uppfattar som blöt och kladdig av snigelslem på undersidan. Jag rycker av mig den, far ut i köket och slänger den i soporna.

Sedan dess skrider jag som ett Luciatåg runt i min lägenhet och förväntar mig att min fot snart ska landa på något blött och kallt. Jag känner mig inte säker någonstans, jag vet ju att sniglar kan klättra i träd, kanske inte så högt upp men en bit, och därför skulle det vara lätt för dem att klättra upp i min säng. Kommer mitt liv någonsin att bli detsamma igen?

Falsk uppenbarelse - saker jag gärna minns (I)

Jag och min första ledarhund, den svarta schäfern Egera, på promenad i min lilla hemstad.
Framme på den plats där jag brukade låta hunden rasta, ett lugnt område med villor på ena sidan och ett skogsområde på den andra. Det var där det märkliga inträffade.

Den egensinniga Egera försökte alltid ordna till det så att hon fick en längre raststräcka. Vi hann inte mer än in i området, förrän hon tvärstannade och sa: ”släpp loss mig”.
”Nänänä, före”, sa jag, varpå hon gick ungefär tre steg och stannade. ”Före!” upprepade jag något mer pockande, vilket ledde till ytterligare tre motvilliga steg framåt, sedan tvärstopp. ”Nej!” meddelade jag vresigt och skulle just kommendera före igen, när jag plötsligt hörde ett försagt ”hej” med mansröst, ovanför mitt huvud.

Att folk ibland tror att man säger ”hej” när man i själva verket säger ”nej” till sin hund, är inte alls ovanligt, men att folk hälsar ovanifrån händer ju inte så ofta. Naturligtvis drog jag den självklara slutsatsen att detta måste vara något stort, något fantastiskt som hände mig. Det måste vara Gud själv som äntligen gav sig tillkänna, för att försöka valla in ett av sina mest vilsna får. Allt tydde på det, tyckte jag.

”Hej hej”, svarade jag fåraktigt, med mitt ansikte vänt upp mot himlen. Och visst hade jag väntat på att detta, eller något annat fantastiskt skulle hända mig. Faktum är att jag alltid har varit och fortfarande är, expert på att vänta på det fantastiska. Man skulle nog kunna säga att det är ett framträdande drag i min personlighet. Men ändå… Jag kände mig inte riktigt redo. Så jag tog resolut tag i hundens koppel och stegade iväg från platsen så fort jag kunde.

Några dagar senare, när jag återkom dit i sällskap med en seende, tillintetgjordes mina första och hittills enda uppenbarelser. På den plats där jag mött Gud, växte stora fruktträd vars grenar hängde ut över gångvägen. Den seende personen påstod att det måste ha varit villamannen jag mött, i färd med att beskära sina fruktträd. Jaha… Vem hade kunnat ana det?

Lovsång - aldrig utan ledarhund

Första gången jag fick tillfälle att testa på att gå med ledarhund, var på en informationskurs för snart 17 år sedan. Och jag visste genast att det var så jag ville leva mitt liv, med en hund vid min sida, alltid. Sedan dess har två hundar kommit och gått, den tredje gjorde entré helt nyligen. De här tre individerna har varit mycket olika varandra, men det gemensamma har varit det stora arbete som krävts för att bli ett fungerande team och känslan när vi äntligen har börjat nå dit.

Hunden har en gedigen utbildning när den kommer, men den är så att säga nyexaminerad och grön. Den behöver skaffa sig erfarenhet tillsammans med en ledare, som kan korrigera, stötta och berömma. En ledare som försöker förstå vilken funktion hundens olika beteenden har. Tre gånger har jag startat denna resa, detta äventyr som det är att arbeta ihop sig med en ledarhund. Två av dessa gånger har det funnits en föregångare att jämföra med. Många skiftande tankar och känslor har avlöst varandra inom mig under den första tiden. Ibland känns det som om man går från klarhet till klarhet, saker faller på plats. Självförtroendet, både hundens och mitt, växer. Men andra gånger känns det som om ingenting fungerar. Hunden och jag förstår inte varandra, vi går vilse och folk blir irriterade för att hunden, som är ung och nyfiken, far fram och hälsar. Och jag blir också irriterad, missmodig och osäker. Jag oroar mig för att hunden inte trivs och för att jag inte är bra nog. Och så saknaden efter den gamla hunden som kunde allt.

Jag tror att många i min omgivning kan föreställa sig att ledarhunden är en otrolig hjälp i mitt liv. Somliga förstår nog till och med att ledarhunden är det viktigaste och närmaste jag har. Men ledarhundens betydelse i mitt liv är inte lätt för mig att formulera. Ja, visst, den underlättar för mig rent praktiskt, jag slipper till exempel göra mig illa på saker i utomhusmiljön och jag får hjälp med att hålla kursen över gator och öppna platser. Jag slipper många blindfrågor från min nyfikna, eller ska jag säga intresserade, omgivning, för de ställer hellre frågor om hunden. Jag behöver inte alls lika ofta be om hjälp med orientering och förflyttning, vilket är mycket positivt för min självkänsla, eftersom hjälpsituationer tenderar att försätta den hjälpbehövande personen i ett underläge där det blir svårt att påverka hur hjälpen ska ges. Det är vanligt att hjälpare intresserar sig för mitt privatliv eller på andra sätt överträder mina gränser, vilket kan vara svårt att hantera när man samtidigt står i tacksamhetsskuld för hjälpen.

Med ledarhunden vid min sida, kan jag glida fram mellan människor och hinder nästan som vem som helst. Jag kan gå rak i ryggen och med säkra steg, vilket onekligen påverkar både min självkänsla och min utstrålning. Jag blir inte alls störd eller ofredad i samma utsträckning som om jag blindar omkring själv med min käpp, då jag känner och utstrålar att jag är osäker. Utan hunden upplever jag mig mycket funktionsnedsatt och kommer att behandlas som en funktionsnedsatt. En mängd saker i en funktionsnedsatt persons liv, kommer att regleras av faktorer som man själv har litet eller inget inflytande över. Det kan till exempel vara attityder och fördomar, det kan vara korkade eller bristfälliga lagar och riktlinjer. Ibland tänker jag att det är otroligt att jag kommit dit där jag befinner mig idag. Många har medvetet eller omedvetet försökt hindra mig i min framfart genom att tala om för mig vad jag kan och inte kan klara. Inte minst personal inom sjukvård, synrehabilitering, utbildningsväsende, olika myndigheter. Det är mina närstående och vänner jag har att tacka för att jag är där jag är idag och ett antal eldsjälar här och var som har trott på att jag kunde något.

Mina ledarhundar hjälper mig att nå så pass mycket acceptans för min funktionsnedsättning, att jag är villig att utsätta mig för den ansträngning det faktiskt innebär att lämna mitt hem och förflytta mig runt ute i detta komplicerade samhälle, inrättat för människor med synen i behåll. Mina ledarhundar ger mig den självkänsla jag behöver för att jag ska kunna odla min drivkraft och fortsätta söka efter lösningar och möjligheter. Med en ledarhund vid min sida, känner jag mig starkare, mer kompetent och självstyrande.
Tillsammans med ledarhunden är jag mer den person som jag vill vara.

Utan min ledarhund stannar jag inomhus, krymper ihop, vantrivs, saknar motivation. Utan min ledarhund, finns det ingen anledning. För mig är ledarhunden förutsättningen.

När min hund växer och utvecklas i sin uppgift, känns det som om även jag växer. När jag tvingas lämna min hund här och där, bara för att samhället inte är ledarhundsvänligt, känner jag oro och obehag. När jag mister min hund för gott, dör en del av mig också för gott och sorgen far hårt fram med mig under en mycket lång tid.

Jag utan en ledarhund, är otänkbart.
Jag och ledarhunden, det är jag.

Kvävda utrop i skogen - kommunicera mera del I

Jag och min nya hund i motionsspåret. Jag strosar fram lite tankspritt. Hunden flummar runt nära mig en bit in i skogen. Plötsligt hör jag, som det brukar vara med henne, att hon får något litet infall och börjar tramsa runt bland prasslande löv. Hon har väl fått tag på nån pinne, tänker jag. Flera sekunder går, hunden rockar loss bland löven. Och då, ett kvävt, något långdraget utrop med mansröst kommer från exakt den plats där min hund dansar. Jag kvicknar till, ropar min hunds namn lite halvhjärtat, ett stort frågetecken i min röst. Dansen bland löven fortsätter ett tag, så även det svårtydbara utropet. Så jag samlar mig och klämmer till med ett ”nej!”. Hunden kommer snabbt fram till mig och börjar gå vid min vänstra sida, jag skyndar på mina steg. Skäms en smula, men samtidigt lite full i skratt.

Vad pysslade hon egentligen med, min barnsliga hund? Och hur kunde det plötsligt vara en man där? Bjöd hon upp honom till dans mot hans vilja?
Vad betydde det där utropet, varför sa han ingenting, kunde han inte tala? Och varför sa jag ingenting, som till exempel: oj då, ursäkta, vad händer?

Jag tycker att jag rätt ofta gör så här. Skyndar iväg lite skamset när jag kanske har gjort bort mig, eller försöker tyda relevanta saker i min seende omgivning utan att fråga något.
Varför då?
Jag ska börja kommunicera mera!

Nu får det vara nog

En tidig kväll mitt i veckan. Jag är på väg hem. Hunden vid sidan som vanligt.
Åh nej, ungdomar! En grupp ungdomar borta vid bussarna. Nämmen oj, vad överraskande, de börjar skälla som hundar när jag närmar mig. Min hund är ny, ung och nyfiken, snabbt vrider hon sig mot dem, öronen står säkert rakt upp. Det ser de som en uppmuntran, skällandet tilltar. Så förutsägbart.

Det är nu jag brukar öka på mina steg, men istället väljer jag att stanna. Vänder mig och hunden rakt åt deras håll, rätar på ryggen. Då tystnar dem. Okej, då vet jag att det är mig de har i fokus. Snart börjar de skratta sinsemellan, högt, överspänt. Jag hör några lösryckta ord och fraser, något om Stevie Wonder, blindhund och så vidare. Höga flabb igen.

Fy farao vad jag är trött på sådant här. Jag vill gå fram och fråga vad de håller på med. Visst, de har inte precis ropat fula ord efter mig, men de störde medvetet min hund och de skrattar åt mig. Men nej, jag börjar sakta gå hemåt. Strax hör ja hur även dem börjar gå åt samma håll. Fortsatta högljudda och korkade skratt. Det är killar som hörs. Jag saktar ner på mina steg och de börjar komma i kapp. Ju närmare mig de kommer, desto tystare blir de. När de är jämsides, stannar jag till snett framför dem.
Ville ni mig någonting? Jag talar lugnt, men det finns en otrevlig ton i min röst.
Det är tyst i ett par sekunder. Nää, svarar så en tjej, hennes röst något osäker, dröjande. Naturligtvis en tjej som svarar, de är ju lite mer vältränade vad gäller socialt samspel. Har kanske någon gång lärt sig att man bör svara när någon ställer en fråga.
Nähä? säger jag och känner hur bra jag trivs med att låta riktigt spydig. Jag tyckte det verkade som att ni försökte få kontakt med mig. Visserligen på ett väldigt konstigt sätt, men ändå.

De är tysta, de står stilla. Jag vänder mig bort och fortsätter gå hemåt. Vid trafikljuset kommer de i fatt mig igen, korsar gatan utan att vänta på att det ska bli grönt. De är fortfarande tysta, inga flabb.

Jag känner mig väl till mods. Jag gjorde något som de inte hade väntat sig, jag spelade inte med i den rollen de gav mig. Det känns bra. Jag är nöjd.
Jag tänker göra det igen.

Jag avskyr ungdomar i grupp

När jag hör ungdomar i grupp, känner jag mig obekväm. Om de får syn på mig, om jag måste passera dem, är det inte troligt att de kommer att säga: hej, vilken fin hund du har, ha en bra dag!
Med stor sannolikhet kommer de istället att bete sig störigt, dumt, nedlåtande eller elakt. De kommer att göra ljud för att distrahera mig eller min hund, eller ”lytesljud”, ”handikappljud”, t.ex imitera någon som har svårt att tala. Troligtvis kommer de att ropa saker efter mig eller om mig: fan kolla en blind, hon vet inte att det är ett stort jävla hål framför henne, hahahahaha! De kommer kanske att skrika: akta! Fastän det inte finns något att akta sig för. Annat man har ropat efter mig är: kolla, en blind, hon tror hon är snygg, hahahaha! Eller: skräm hunden, skräm hunden!

Och jag, jag känner en massa känslor – skam, sorg, avsky, ilska. jag skyndar mig förbi, säkert krymper jag ihop lite också, eller böjer lite på huvudet. Samtidigt fantiserar jag om hur jag går fram till dem och slår ner dem, en efter en. En lindrig hjärnskada till dig, var så god! Eller så hoppar min hund upp med frambenen på deras axlar, en efter en och morrar rakt in i deras ansikten med bblottade tänder, medan de kissar på sig.

Bry dig inte om dem, skulle många nog säga. Så där gör ungdomar. De menar inget illa, de vet inte bättre, strunta i dem.

Men jag håller inte med. De vet bättre, de vill mig illa, det är meningen att jag ska känna mig obekväm. Kanske gör de så för att framstå som modiga inför sina vänner, klättra ett pinnhål upp på rangstegen. De vet mycket väl att man inte får vara dum mot ”de handikappade”, att man inte får störa en ”blindhund”. De leker med gränser och tabun. Och de är i överläge, för jag ser inte dem, kan aldrig känna igen dem och därför kan de ropa vad som helst efter mig.

Det är därför jag känner avsky, hat. Jag vill hämnas. Jag vill göra något oväntat, jag vill få dem att känna sig små och korkade. Jag vill konfrontera istället för att retirera.
Jag gör det - nästa gång.

Saknad

Ibland fylls jag upp med förtvivlan
helt och hållet
inifrån och ut.
Förtvivlan istället för inälvor
förtvivlan istället för celler och organ.

Ibland blir allt bara tomt
ett stort hål där inne.
Ett tomrum där jag söker
men inte kan hitta någon eller något
som spelar någon roll.

Ibland kommer minnena jag inte vill ha kvar
Den sista jävla dagen
den sista stunden.
Och fastän jag söker och rotar runt
hittar jag ingenting varmt och mjukt
ingenting av allt det hos dig som fick mig att le.

Ibland tänker jag på askan
i en liten kartong
som jag inte kan förmå mig att hämta
fast det snart har gått ett halvår.
Jag tänker på den
och vill kräkas.

Ibland tänker jag att: - låt det hända en olycka
låt något gå fel.
Stäng av mig
eller låt mig bara sitta här bredvid och slippa medverka
i det som kallas livet.

Det är saknad jag känner
det är saknad jag har.
Den som fyller upp mig
tömmer mig
blockerar och passiviserar mig.

Så känns min saknad
så gör min saknad med mig.
Min Saknad efter dig.

Får inte fram

Rätt ofta får jag lust att uttrycka mig. Dela saker, berätta, bearbeta genom att formulera. En tanke, en känsla, en upplevelse. Eller en hel lång radda av allt möjligt, en historia. Men, när jag försöker så tycker jag att det blir fel, låter tråkigt, redan har sagts av miljoner personer före mig, inte finns de ord jag vill ha, inte är någon idé. Lite som kaffe, det luktar så fantastiskt gott när man öppnar förpackningen, det luktar fortfarande väldigt gott när man brygger det, men när man dricker det... Ja, då är det inte alls som det luktade.
Så, då struntar jag i att uttrycka mig. Jag hittar en låt istället som återspeglar min känsla eller min tanke. Jag känner mig bekräftad, nöjd, lättad. Någon annan har redan uttryckt ungefär det jag ville uttrycka, någon har redan skapat det, jag behöver inte försöka själv.

Men så är den där igen, lusten att uttrycka. Det växer och växer, det där som vill sägas, det blir till en ständigt återkommande oro. Det går att stilla den med en låt och sen en till och en till. Det är som medicin, det behövs mer och mer.

Egentligen är jag bara väldigt bekväm och väldigt bra på att krångla till. Jag värderar allt in i minsta detalj innan det ens har fått chans att ta form. Jag vill ändra på det. Jag ska försöka.