Hej, det är bara jag. Hur är läget? Med mig är det bra men… Du, jag undrar, brukar du någon gång tänka att du inte orkar med vanliga saker? Att det är så vedervärdigt tråkigt att göra vanliga saker så att du bara inte står ut? Som att sortera tvätten och sätta i gång tvättmaskinen, eller som att gå till affären och handla mat. Eller att fem kvällar i veckan ställa alarmet tidigt nästa morgon för att gå till jobbet. Och sedan gå till jobbet dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad.
Brukar du någon gång tänka att du inte kommer att orka med en höst till, en vinter till? Brukar du känna det som att hösten och vintern är som en enda lång och mörk gång där du inte har någon lust att gå? För att den förvandlar dig till en enda lång och mörk gång där ingenting fint får fäste. Och för att du ser alla dessa månader som ligger framför dig, då du bara sjunker nedåt, insvept i lager på lager av mörka morgnar, eftermiddagar och kvällar, så väl insvept att det nästan inte går att nå dig.
Brukar du känna det som att det är en orimlig begäran att du ska ta dig igenom en höst till, en vinter till? Brukar du känna det som att du tystnar i takt med att fåglarna flyger bort? Som att varje arbetsvecka är en evighet och varje helg en ny öde ö, där du aldrig hinner finna dig tillrätta, förrän ännu en arbetsvecka står beredd att använda upp ditt förråd av energi i utbyte mot pengar på ditt konto. Känner du det aldrig som att du inte riktigt vågar öppna munnen, i rädsla för att det enda som ska komma ut är en ful, vass uppgivenhet eller ett ynkligt kvidande?
För det är så för mig, att hösten och vintern lämnar spår av tårar som torkar i solen när våren kommer. Och att våren och sommaren lämnar en känsla av mening som vissnar bort när kylan och mörkret kommer tillbaka.
Vad ska man göra då? För att orka? För att vilja orka? Går det att fylla sitt inre med färgglada löv eller vit, ren snö? Går det att öppna sin hårt knutna näve och söka värmen från en annan hand i kylan? Om det går, kanske det också går att ta sig igenom en höst till, en vinter till. Bara för att långt där framme kommer ännu en vår att komma och kanske också en mening att förnimmas, en vilja att vakna till liv. Igen.
söndag 18 september 2011
torsdag 4 augusti 2011
Betraktaren
Ibland blir jag provocerad av din pessimism. Det är som att du njuter av att alstra negativa tankar och av att tänka ut hur du ska bygga dina hinder. Det verkar inte som att du vill att man ska säga emot dig heller. Annars kunde man ju lätt tro det. De flesta vill väl att man bemöter deras negativa tankar med en lugnande eller betryggande mottanke. Men det funkar inte på dig. Det är som att du har hakat upp dig. Jag kan bli galen på det.
Du skrattar mycket. Mer än andra, högre än andra. Det tycker jag om. När du skrattar får jag också lust att skratta. När du skrattar så där, kan jag nästan bli lite avundsjuk. För du verkar så glad och fri på något sätt. Lycklig.
Men ibland önskar jag att du ville låta bli att skratta. Då när samtalet blir personligt, när man snuddar vid liv och död, mening och anledning och du säger något, jag menar verkligen säger någonting om dig själv. Ofta är det något svårsmält, cyniskt eller ironiskt. Ofta är det något som inte så många andra skulle säga. Någon sekund tror man att du äntligen öppnat dig lite, gett ett förtroende. Men sedan skrattar du. Och då vet man inte, menade du det du sa eller inte? Och då vill man inte riktigt fortsätta samtalet på den personliga nivån, för man vet inte om du vill det längre. De gångerna kan jag tycka att dina leenden ser ut som grimaser. Men jag tror inte någon annan tänker så.
Ibland tycker jag du verkar vara den klokaste människan som finns. Det är som att du förstår allt, noterar allt och du har alltid en tanke om varför något blev som det blev. Jag kan bli så lugn och befriad av det du säger till mig, eller bara av att berätta något för dig medan du lyssnar.
Men ibland tycker jag att du är den mest dysfunktionella människan jag vet. Du kan inte ta hand om dig själv. Du kan inte uppskatta dig själv och du tar inte vara på dina resurser. Inte mycket av det du ger till andra verkar du kunna ge till dig själv. Jag tror du har haft en massa chanser som du inte har tagit, för du tror att du inte kan. Om någon tycker om dig, säger att du kan något, eller vill ha dig med, så fattar du ändå ingenting. Vad ska man egentligen göra för att du inte ska retirera, bortförklara, komplicera eller avstå?
Ibland tycker jag att du har panik i blicken när man försöker ge dig någonting. En hand på din axel, en snabb kram inför semestern, eller om man erbjuder dig hjälp med något. Det är som att du oftare är beredd på flykt än något annat. Du verkar ofta veta vad du inte vill, men inte vad du vill. Och jag bara kommer på mig själv med att undra, är det så? Medan vi andra gör upp planer, gör du då upp flyktvägar?
Ibland tycker jag att du och jag står varandra ganska nära. I alla fall i det här sammanhanget. Det känns som att du lägger märke till mig, bryr dig. Och jag tycker att jag ser dig klarare. Men sedan kan du bara försvinna in i dig själv. Då sitter du tyst bland oss andra, eller tar med dig kaffekoppen och går. Du hälsar inte på mig som om jag betyder något särskilt för dig, inte mer än någon annan. Och då känner jag mig lite besviken, lite arg, lite ledsen. Och då kan jag ibland känna att jag bara skulle vilja konfrontera dig. Fråga dig vem du är egentligen, hur du mår, vad du tänker på, varför du drar dig undan. Och jag skulle inte låta dig glida undan från mig eller skämta bort mig.
Men jag vet, jag kommer aldrig att göra det. Jag kommer bara att följa med i dina svängar, inge energi när du gör det, svara snabbt när du bjuder in, betrakta dig från håll när du sluter dig. Men jag hoppas att det finns andra i ditt liv som får möta dig, som utmanar dig och håller dig kvar. Jag önskar att det vore jag.
Du skrattar mycket. Mer än andra, högre än andra. Det tycker jag om. När du skrattar får jag också lust att skratta. När du skrattar så där, kan jag nästan bli lite avundsjuk. För du verkar så glad och fri på något sätt. Lycklig.
Men ibland önskar jag att du ville låta bli att skratta. Då när samtalet blir personligt, när man snuddar vid liv och död, mening och anledning och du säger något, jag menar verkligen säger någonting om dig själv. Ofta är det något svårsmält, cyniskt eller ironiskt. Ofta är det något som inte så många andra skulle säga. Någon sekund tror man att du äntligen öppnat dig lite, gett ett förtroende. Men sedan skrattar du. Och då vet man inte, menade du det du sa eller inte? Och då vill man inte riktigt fortsätta samtalet på den personliga nivån, för man vet inte om du vill det längre. De gångerna kan jag tycka att dina leenden ser ut som grimaser. Men jag tror inte någon annan tänker så.
Ibland tycker jag du verkar vara den klokaste människan som finns. Det är som att du förstår allt, noterar allt och du har alltid en tanke om varför något blev som det blev. Jag kan bli så lugn och befriad av det du säger till mig, eller bara av att berätta något för dig medan du lyssnar.
Men ibland tycker jag att du är den mest dysfunktionella människan jag vet. Du kan inte ta hand om dig själv. Du kan inte uppskatta dig själv och du tar inte vara på dina resurser. Inte mycket av det du ger till andra verkar du kunna ge till dig själv. Jag tror du har haft en massa chanser som du inte har tagit, för du tror att du inte kan. Om någon tycker om dig, säger att du kan något, eller vill ha dig med, så fattar du ändå ingenting. Vad ska man egentligen göra för att du inte ska retirera, bortförklara, komplicera eller avstå?
Ibland tycker jag att du har panik i blicken när man försöker ge dig någonting. En hand på din axel, en snabb kram inför semestern, eller om man erbjuder dig hjälp med något. Det är som att du oftare är beredd på flykt än något annat. Du verkar ofta veta vad du inte vill, men inte vad du vill. Och jag bara kommer på mig själv med att undra, är det så? Medan vi andra gör upp planer, gör du då upp flyktvägar?
Ibland tycker jag att du och jag står varandra ganska nära. I alla fall i det här sammanhanget. Det känns som att du lägger märke till mig, bryr dig. Och jag tycker att jag ser dig klarare. Men sedan kan du bara försvinna in i dig själv. Då sitter du tyst bland oss andra, eller tar med dig kaffekoppen och går. Du hälsar inte på mig som om jag betyder något särskilt för dig, inte mer än någon annan. Och då känner jag mig lite besviken, lite arg, lite ledsen. Och då kan jag ibland känna att jag bara skulle vilja konfrontera dig. Fråga dig vem du är egentligen, hur du mår, vad du tänker på, varför du drar dig undan. Och jag skulle inte låta dig glida undan från mig eller skämta bort mig.
Men jag vet, jag kommer aldrig att göra det. Jag kommer bara att följa med i dina svängar, inge energi när du gör det, svara snabbt när du bjuder in, betrakta dig från håll när du sluter dig. Men jag hoppas att det finns andra i ditt liv som får möta dig, som utmanar dig och håller dig kvar. Jag önskar att det vore jag.
måndag 28 mars 2011
Ett ställe för mig
Hej arbetsmarknaden!
Hur är läget? Många som konkurrerar om en plats här inne, eller hur? Många att välja bland. Rätt bra läge för dig antar jag.
Vet du en sak? Jag är rädd för dig. Jag skulle så gärna vilja vandra runt lite här, kolla in, lyssna av, presentera mig. Fast jag vågar inte. Jag har i och för sig redan en plats här inne, men jag vill inte vara kvar där längre. Jag tror det har blivit dags för mig att lämna över till någon annan. Jag tror att jag skulle må bättre då och vara till större nytta. Du förstår, jag tycker inte längre att det är roligt att gå till mitt jobb. Jag känner ingen glädje i mina arbetsuppgifter. Jag borde verkligen trivas, vara nöjd. Jag har jättebra arbetskamrater, förstående chefer och jag får mycket uppskattning. Behärskar mitt område väl. Men jag får ont i magen när jag tänker på mitt jobb. Jag vill bara att helgen ska komma. Jag vill vara ledig, drömmer mig bort. Så jag måste söka efter ett nytt ställe.
Jag vill så gärna känna mig engagerad igen. Jag har förmågan att vara engagerad, det vet jag. Och jag är uthållig och lojal. Ganska trevlig också. Jag drömmer inte om att göra karriär, är mån om min fritid och mitt privatliv, men är beredd att göra mitt bästa för att prestera ett gott resultat på en arbetsplats.
Fast det finns ett litet problem. Det här med mitt handikapp. Onekligen väsentligt för vem jag är, vad jag kan prestera och hur jag kommer att bedömas. Men eftersom alla andra jämt fokuserar på handikappet, måste jag göra tvärtom. Alltid när jag ska försöka lansera mig själv, tonar jag ned handikappets betydelse, bortser ifrån det. I stället fokuserar jag på vad jag kan, vad jag har presterat så långt. Jag försöker med trygg utstrålning förekomma frågor och invändningar genom att alstra lösningar och möjligheter. Och sedan, när jag har blivit godtagen trots trots trots mitt handikapp, då är jag mån om att de inte ska tycka att de valde fel. Ser ni, jag är lika bra som alla andra! Jag är, är, är lika bra! Vill ni ha mig, visst vill ni ha mig ändå, trots att…? Och så kämpar jag som en tok. Tar med mig jobb hem i smyg för att hinna göra så mycket som jag tror att man förväntar sig av mig. Sedan måste jag sova. Eller vila. Orkar inte prata med någon. Känner mig utmattad. Jag sa ju inte det till dem, till arbetsplatsen alltså, att allt tar längre tid för mig, kräver mer koncentration och mer av problemlösning eftersom hinder radas upp. Säg inget till dem men det fanns kvällar då jag grät när jag kom hem, för att jag inte visste hur jag skulle orka med hela mitt långa, långa arbetsliv, alla dessa år, månader, veckor. Det fanns kvällar då jag blödde näsblod. Och det finns många kvällar med ont i magen.
Jag har en väldigt orealistisk fantasi som blir alltmer pockande. En helknäpp dröm som jag knappast vågar berätta om för dig, arbetsmarknaden. Jag går här och fantiserar om att jag ska hitta ett ställe här inne hos dig, där jag inte behöver försöka gömma undan handikappet bakom en massa pladder om möjligheter, hjälpmedel och lösningar. Jag drömmer om att det ska finnas ett ställe där jag behövs för att jag har mitt handikapp. Där handikappet ingår i hela min samlade kompetens. Ja, jag vet, det låter lika troligt som att jag ska vinna en miljon. Men tänk att kunna berätta om handikappet i en jobbansökan och ändå få komma till en intervju! Att slippa bjuda på denna obehagliga överraskning när man har fått erbjudande om intervju. Det är ett så svårt ögonblick. Det gör ont i magen. Att tvingas erkänna att man inte riktigt är den man har utgett sig för att vara. Personen i andra änden av telefonen blir naturligtvis lite överrumplad. Jaahaa?
Och jag sitter där med min ångest men jag spelar mitt spel. Lugna, kompetenta, problemlösnings-jag. Alt kommer att ordna sig. Det finns hjälpmedel. Att dessa kan ta tid att få på plats och att de långt ifrån kan hantera alla mer eller mindre tillgängliga journalföringsprogram och så vidare det säger jag inte. Och du förresten, jag har en ledarhund också. En stor, snäll schäfer som släpper hår var hon går. Vi ses!
Hör du du, arbetsmarknaden. Vad ska jag göra? Är det någon idé? Finns det någon ny plats där för mig? Jag skulle så gärna vilja hitta en. Fast jag tror inte det går. Jag kan inte se framför mig hur jag skulle bära mig åt. Jag vet inte ens vad det är jag söker. Jag borde vara nöjd med den här platsen som jag har. Det kanske går. De är ju snälla här. Och jag känner mig trött. Orkar inte söka runt, lansera mig själv, bryta upp, komma i ordning, kämpa. Det är som att frivilligt gå in i en hinderbana som man inte vet var den leder. Kanske bäst att bara stanna här. Hitta strategier för att hantera ledan och obehaget.
Men du, arbetsmarknaden! Hör gärna av dig om du vet någon som vill ha någon som mig. En tillräckligt klyftig och begåvad men lite trött handikappad människa, som försöker, men inte riktigt orkar, prestera som andra. Jag finns här. Väntar och drömmer om att det ska finnas ett ställe för mig.
Hur är läget? Många som konkurrerar om en plats här inne, eller hur? Många att välja bland. Rätt bra läge för dig antar jag.
Vet du en sak? Jag är rädd för dig. Jag skulle så gärna vilja vandra runt lite här, kolla in, lyssna av, presentera mig. Fast jag vågar inte. Jag har i och för sig redan en plats här inne, men jag vill inte vara kvar där längre. Jag tror det har blivit dags för mig att lämna över till någon annan. Jag tror att jag skulle må bättre då och vara till större nytta. Du förstår, jag tycker inte längre att det är roligt att gå till mitt jobb. Jag känner ingen glädje i mina arbetsuppgifter. Jag borde verkligen trivas, vara nöjd. Jag har jättebra arbetskamrater, förstående chefer och jag får mycket uppskattning. Behärskar mitt område väl. Men jag får ont i magen när jag tänker på mitt jobb. Jag vill bara att helgen ska komma. Jag vill vara ledig, drömmer mig bort. Så jag måste söka efter ett nytt ställe.
Jag vill så gärna känna mig engagerad igen. Jag har förmågan att vara engagerad, det vet jag. Och jag är uthållig och lojal. Ganska trevlig också. Jag drömmer inte om att göra karriär, är mån om min fritid och mitt privatliv, men är beredd att göra mitt bästa för att prestera ett gott resultat på en arbetsplats.
Fast det finns ett litet problem. Det här med mitt handikapp. Onekligen väsentligt för vem jag är, vad jag kan prestera och hur jag kommer att bedömas. Men eftersom alla andra jämt fokuserar på handikappet, måste jag göra tvärtom. Alltid när jag ska försöka lansera mig själv, tonar jag ned handikappets betydelse, bortser ifrån det. I stället fokuserar jag på vad jag kan, vad jag har presterat så långt. Jag försöker med trygg utstrålning förekomma frågor och invändningar genom att alstra lösningar och möjligheter. Och sedan, när jag har blivit godtagen trots trots trots mitt handikapp, då är jag mån om att de inte ska tycka att de valde fel. Ser ni, jag är lika bra som alla andra! Jag är, är, är lika bra! Vill ni ha mig, visst vill ni ha mig ändå, trots att…? Och så kämpar jag som en tok. Tar med mig jobb hem i smyg för att hinna göra så mycket som jag tror att man förväntar sig av mig. Sedan måste jag sova. Eller vila. Orkar inte prata med någon. Känner mig utmattad. Jag sa ju inte det till dem, till arbetsplatsen alltså, att allt tar längre tid för mig, kräver mer koncentration och mer av problemlösning eftersom hinder radas upp. Säg inget till dem men det fanns kvällar då jag grät när jag kom hem, för att jag inte visste hur jag skulle orka med hela mitt långa, långa arbetsliv, alla dessa år, månader, veckor. Det fanns kvällar då jag blödde näsblod. Och det finns många kvällar med ont i magen.
Jag har en väldigt orealistisk fantasi som blir alltmer pockande. En helknäpp dröm som jag knappast vågar berätta om för dig, arbetsmarknaden. Jag går här och fantiserar om att jag ska hitta ett ställe här inne hos dig, där jag inte behöver försöka gömma undan handikappet bakom en massa pladder om möjligheter, hjälpmedel och lösningar. Jag drömmer om att det ska finnas ett ställe där jag behövs för att jag har mitt handikapp. Där handikappet ingår i hela min samlade kompetens. Ja, jag vet, det låter lika troligt som att jag ska vinna en miljon. Men tänk att kunna berätta om handikappet i en jobbansökan och ändå få komma till en intervju! Att slippa bjuda på denna obehagliga överraskning när man har fått erbjudande om intervju. Det är ett så svårt ögonblick. Det gör ont i magen. Att tvingas erkänna att man inte riktigt är den man har utgett sig för att vara. Personen i andra änden av telefonen blir naturligtvis lite överrumplad. Jaahaa?
Och jag sitter där med min ångest men jag spelar mitt spel. Lugna, kompetenta, problemlösnings-jag. Alt kommer att ordna sig. Det finns hjälpmedel. Att dessa kan ta tid att få på plats och att de långt ifrån kan hantera alla mer eller mindre tillgängliga journalföringsprogram och så vidare det säger jag inte. Och du förresten, jag har en ledarhund också. En stor, snäll schäfer som släpper hår var hon går. Vi ses!
Hör du du, arbetsmarknaden. Vad ska jag göra? Är det någon idé? Finns det någon ny plats där för mig? Jag skulle så gärna vilja hitta en. Fast jag tror inte det går. Jag kan inte se framför mig hur jag skulle bära mig åt. Jag vet inte ens vad det är jag söker. Jag borde vara nöjd med den här platsen som jag har. Det kanske går. De är ju snälla här. Och jag känner mig trött. Orkar inte söka runt, lansera mig själv, bryta upp, komma i ordning, kämpa. Det är som att frivilligt gå in i en hinderbana som man inte vet var den leder. Kanske bäst att bara stanna här. Hitta strategier för att hantera ledan och obehaget.
Men du, arbetsmarknaden! Hör gärna av dig om du vet någon som vill ha någon som mig. En tillräckligt klyftig och begåvad men lite trött handikappad människa, som försöker, men inte riktigt orkar, prestera som andra. Jag finns här. Väntar och drömmer om att det ska finnas ett ställe för mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)