Hej, det är bara jag

Hej, det är bara jag. Hur är läget? Med mig är det bra men… Du, jag undrar, brukar du någon gång tänka att du inte orkar med vanliga saker? Att det är så vedervärdigt tråkigt att göra vanliga saker så att du bara inte står ut? Som att sortera tvätten och sätta i gång tvättmaskinen, eller som att gå till affären och handla mat. Eller att fem kvällar i veckan ställa alarmet tidigt nästa morgon för att gå till jobbet. Och sedan gå till jobbet dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad.

Brukar du någon gång tänka att du inte kommer att orka med en höst till, en vinter till? Brukar du känna det som att hösten och vintern är som en enda lång och mörk gång där du inte har någon lust att gå? För att den förvandlar dig till en enda lång och mörk gång där ingenting fint får fäste. Och för att du ser alla dessa månader som ligger framför dig, då du bara sjunker nedåt, insvept i lager på lager av mörka morgnar, eftermiddagar och kvällar, så väl insvept att det nästan inte går att nå dig.

Brukar du känna det som att det är en orimlig begäran att du ska ta dig igenom en höst till, en vinter till? Brukar du känna det som att du tystnar i takt med att fåglarna flyger bort? Som att varje arbetsvecka är en evighet och varje helg en ny öde ö, där du aldrig hinner finna dig tillrätta, förrän ännu en arbetsvecka står beredd att använda upp ditt förråd av energi i utbyte mot pengar på ditt konto. Känner du det aldrig som att du inte riktigt vågar öppna munnen, i rädsla för att det enda som ska komma ut är en ful, vass uppgivenhet eller ett ynkligt kvidande?

För det är så för mig, att hösten och vintern lämnar spår av tårar som torkar i solen när våren kommer. Och att våren och sommaren lämnar en känsla av mening som vissnar bort när kylan och mörkret kommer tillbaka.

Vad ska man göra då? För att orka? För att vilja orka? Går det att fylla sitt inre med färgglada löv eller vit, ren snö? Går det att öppna sin hårt knutna näve och söka värmen från en annan hand i kylan? Om det går, kanske det också går att ta sig igenom en höst till, en vinter till. Bara för att långt där framme kommer ännu en vår att komma och kanske också en mening att förnimmas, en vilja att vakna till liv. Igen.