Nej

Nej, inte ett samtal om gemensamma visioner och mål, inte i kväll, inte i morgon, inte på länge. För när jag söker inåt, efter den vilja som ska forma dessa visioner och mål, efter den glädje som borde finnas där inför den svindlande tanken att någon önskar ha med mig i sina visioner och mål, då finner jag bara tomhet, tystnad. Bortom det finns alla omöjliga hinder. Bortom det finns nog den där viljan och glädjen, det där som lyser till ibland.
Men det är för långt bort, jag kan inte komma dit.

Nej, inte ett samtal om hur den kortsiktiga, självklara gemenskapen, har slutat att uppväga bristen på gemensam långsiktighet. Hur den skyddade platsen, ön som jag hela tiden vill tillbaka till, efter att ha uttömt min kraft under långa, mödosamma sträckor, nu måste avvecklas, förstöras. Bara för att jag inte kommer dit tillräckligt ofta, bara för att jag inte lyckas lägga om mina sträckor så att de leder fram till ön.

Nej, jag tror inte att jag orkar med ett samtal om oförenliga värden och utsikter. Eller ett samtal om hur varma och kalla luftmassor möts och försöker pressa varandra tillbaka. Där den elektriska urladdningen som blir följden, bara lämnar efter sig en kraftlös stillhet.

Nej, inte den där rösten fylld med oskyddad desperation men också av beslutsamhet, inte de där orden som leder våra vägar åt olika håll, som sätter punkt för vår berättelse.
Inte din utsträckta hand som jag inte kan ta, därför att jag inte vet hur man gör, därför att det finns någonting i vägen som jag inte vet hur jag ska få bort.
Följ med mig, säger du, men du märker inte det där som är i vägen eller hur jag famlar omkring för att hitta min vilja, medan du har din i tryggt förvar inom räckhåll.

Nej, inte ett slut när det inte går att orka med några slut, inte den ensamma ensamheten med långa sträckor utan någonting och någon att komma fram till.
Inte ljudet av dina steg när du vandrar bort.

Till kommittén för omhändertagande av försummade buskar

Bäste person!

Jag vill härmed anmäla mig själv för
försummelse av buske på balkong.

Jag är en rätt trevlig (i alla fall i vissa situationer) kvinna i mina bässta år (tjej menar jag). Jag har alltid (ganska ofta) goda avsikter med det jag gör.

Jag har alltid velat ha växter på min balkong, men jag har inte gröna fingrar. En gång hade jag solrosor, men när det blev dags att stötta upp dessa med pinnar, så kom hunden och tog pinnarna och solrosorna föll ned och började växa raklånga längs balkonggolvet. Jag blev tvungen att avbryta detta.

Jag har alltid velat ha en buske på balkongen och en vacker dag investerade jag i en jättefin, lätt kattpissluktande, men tålig (så sades det) buxbom. Men den måste ha haft en medfödd sjukdom för tyvärr avled den. Detta upprepade sig med nästa buxbom.

Sedan ett par år har jag nu en thuja, den är lika lång som upp till min nästipp. Men den är lite smal på något sätt och när man känner på den, verkar den lite torr. Det gör mig hemskt ont, men jag tror inte att den trivs hos mig. När man inte trivs, kan man nog bli lite torr och man förlorar sin lyster och sin vidd. Klart jag har skött om den, men jag tror den behöver något mer som jag inte kan ge den.

Jag skulle vilja be någon från kommittén att omhänderta min thuja så snart som möjligt. Jag tror den behöver få vara i en trädgård med likasinnade, den är ju ganska ensam här på min balkong. Den är livskraftig och viljestark, jag är säker på att den har potential att bli något alldeles speciellt. Jag frågade en syster om hon ville ta hand om den, men hon sa nej. Hon tyckte den var ful och hon sa att hon redan hade tagit hand om en ful buske från en granne, som tyvärr hade fortsatt vara ful i hennes trädgård (syftningsfel?), trots omplacering och goda omsorger.

Så när kommer ni och hämtar den? Och kommer jag att få någon påföljd för den försummelse som jag utsatt thujan för?

Vänligen

/Ogröna fingrar

Semestertips (från mig själv till mig själv)

Vänd på dygnet! Varför inte äta frukost närmare lunchtid och gå till sängs när måsungarna börjar skrika utanför ditt fönster ett par timmar efter midnatt? Den obekväma vardagstidsoverallen - bara glöm den, släpp, träng bort, förneka den! Om nödvändigt, låt den passera förbi på ett löv, ett moln eller annat mindfulnessobjekt - bara den försvinner!

Drick vin lite oftare. Vitt vin är lätt och skönt, exempelvis Boulder Bank. Drick åtminstone någon gång i veckan.
Vid några tillfällen, drick väldigt mycket vin - se om du fortfarande kan uppleva en riktig berusning!

Gör lite mer av sociala framstötar. Träffa dem som vill träffa dig och som du vill träffa. Försök att stanna kvar två sekunder längre i kontakten med en trevlig främling och om du sedan vill fly, gör det!
Och glöm inte, sänd en liten tacksamhetens tanke ut i rymden för att de finns runt omkring dig, alla de här människorna och för att de fortfarande vill träffa dig, trots allt.

Läs mer än vanligt. Om det går att läsa mer, läs mer. Läs exempelvis
Helena Thorfinn: Innan floden tar oss, Ray Kluun: En sorts kärlek,
Ben Watt: Patient,
Nils Uddenberg: Gubbe och katt,
Karin Alfredsson: 80 grader från varmvattnet.
Försök få tag på Roland Paulsens avhandling om arbetssamhället, samt Steg 3-boken: Att svära i kyrkan, 24 röster om evig tillväxt på en ändlig planet.

Lyssna på musik ännu mer än vanligt!
Ta exempelvis de bästa låtarna just nu på repeat:
Kings of Leon - Closer,
Simon Norrsveden - Hur fan känns det egentligen,
Marina & the Diamonds - Just desserts.
Kör Frank Ocean också - Swim good, och
Johnossi - Seventeen.

Fundera!
Tänk på allvar igenom vad du ska göra:
- För att ditt arbetsliv inte ska framstå som ett labyrintfängelse med "jämna plågor".
- För att din kommande hösttermin inte ska kännas i maggropen som ofrivlilligt bungyjumpande.

Ge ljud åt några av dina vidlyftiga mentala följeslagare - exempelvis orostankarna och de förorättade känslorna. Varje gång du är på väg att oroa dig eller bli förorättad, gör ett pruttljud med munnen!

Överkurs.
Om du ändå ska gå och ha ångest över döden så gott som jämt och (därmed?) ångest över livet så gott som jämt, läs Kristian Gidlunds blogg, läs boken också när du kan få tag i den.

Bloggen "i kroppen min" kan en sådan som du egentligen inte läsa, du är för rädd för döden för att klara det. Du skulle knappt klara av att veta om en sådan blogg. Men om du ändå smyger dig dit, om du börjar läsa, då kommer du inte kunna sluta.

För dels upptäcker du att den handlar lika mycket om livet som om döden. Det borde du ju ha förstått, eftersom de två hänger ihop och eftersom ingen av dem kan finnas utan den andra. Du vet ju det, Fast du vill inte tänka på det.

Men det är också språket. Alla kan inte få språket att forma sig kring upplevelsen, alla kan inte få tag i läsaren på det sättet. Berörd, tagen, fångad, inget av de orden räcker till för att beskriva vad som kommer att hända med dig medan du läser. Chockad är kanske ett bättre ord. För du dras in i texterna som vore det ditt eget liv och när du försöker hantera den livssituationen, då skakas du om helt och totalt och du hittar inte tillbaka till dina tidigare banor. Dina skyddsåtgärder som du lägger ned så mycket tid på att underhålla, som går ut på att inte medge döden, de kommer att falla.

Så läs, låt dig dras in, stanna kvar trots att det egentligen inte går för att det egentligen gör för ont.
Det kommer att förändra dig på något sätt.