Nej

Nej, inte ett samtal om gemensamma visioner och mål, inte i kväll, inte i morgon, inte på länge. För när jag söker inåt, efter den vilja som ska forma dessa visioner och mål, efter den glädje som borde finnas där inför den svindlande tanken att någon önskar ha med mig i sina visioner och mål, då finner jag bara tomhet, tystnad. Bortom det finns alla omöjliga hinder. Bortom det finns nog den där viljan och glädjen, det där som lyser till ibland.
Men det är för långt bort, jag kan inte komma dit.

Nej, inte ett samtal om hur den kortsiktiga, självklara gemenskapen, har slutat att uppväga bristen på gemensam långsiktighet. Hur den skyddade platsen, ön som jag hela tiden vill tillbaka till, efter att ha uttömt min kraft under långa, mödosamma sträckor, nu måste avvecklas, förstöras. Bara för att jag inte kommer dit tillräckligt ofta, bara för att jag inte lyckas lägga om mina sträckor så att de leder fram till ön.

Nej, jag tror inte att jag orkar med ett samtal om oförenliga värden och utsikter. Eller ett samtal om hur varma och kalla luftmassor möts och försöker pressa varandra tillbaka. Där den elektriska urladdningen som blir följden, bara lämnar efter sig en kraftlös stillhet.

Nej, inte den där rösten fylld med oskyddad desperation men också av beslutsamhet, inte de där orden som leder våra vägar åt olika håll, som sätter punkt för vår berättelse.
Inte din utsträckta hand som jag inte kan ta, därför att jag inte vet hur man gör, därför att det finns någonting i vägen som jag inte vet hur jag ska få bort.
Följ med mig, säger du, men du märker inte det där som är i vägen eller hur jag famlar omkring för att hitta min vilja, medan du har din i tryggt förvar inom räckhåll.

Nej, inte ett slut när det inte går att orka med några slut, inte den ensamma ensamheten med långa sträckor utan någonting och någon att komma fram till.
Inte ljudet av dina steg när du vandrar bort.