Betraktaren

Ibland blir jag provocerad av din pessimism. Det är som att du njuter av att alstra negativa tankar och av att tänka ut hur du ska bygga dina hinder. Det verkar inte som att du vill att man ska säga emot dig heller. Annars kunde man ju lätt tro det. De flesta vill väl att man bemöter deras negativa tankar med en lugnande eller betryggande mottanke. Men det funkar inte på dig. Det är som att du har hakat upp dig. Jag kan bli galen på det.

Du skrattar mycket. Mer än andra, högre än andra. Det tycker jag om. När du skrattar får jag också lust att skratta. När du skrattar så där, kan jag nästan bli lite avundsjuk. För du verkar så glad och fri på något sätt. Lycklig.
Men ibland önskar jag att du ville låta bli att skratta. Då när samtalet blir personligt, när man snuddar vid liv och död, mening och anledning och du säger något, jag menar verkligen säger någonting om dig själv. Ofta är det något svårsmält, cyniskt eller ironiskt. Ofta är det något som inte så många andra skulle säga. Någon sekund tror man att du äntligen öppnat dig lite, gett ett förtroende. Men sedan skrattar du. Och då vet man inte, menade du det du sa eller inte? Och då vill man inte riktigt fortsätta samtalet på den personliga nivån, för man vet inte om du vill det längre. De gångerna kan jag tycka att dina leenden ser ut som grimaser. Men jag tror inte någon annan tänker så.

Ibland tycker jag du verkar vara den klokaste människan som finns. Det är som att du förstår allt, noterar allt och du har alltid en tanke om varför något blev som det blev. Jag kan bli så lugn och befriad av det du säger till mig, eller bara av att berätta något för dig medan du lyssnar.

Men ibland tycker jag att du är den mest dysfunktionella människan jag vet. Du kan inte ta hand om dig själv. Du kan inte uppskatta dig själv och du tar inte vara på dina resurser. Inte mycket av det du ger till andra verkar du kunna ge till dig själv. Jag tror du har haft en massa chanser som du inte har tagit, för du tror att du inte kan. Om någon tycker om dig, säger att du kan något, eller vill ha dig med, så fattar du ändå ingenting. Vad ska man egentligen göra för att du inte ska retirera, bortförklara, komplicera eller avstå?

Ibland tycker jag att du har panik i blicken när man försöker ge dig någonting. En hand på din axel, en snabb kram inför semestern, eller om man erbjuder dig hjälp med något. Det är som att du oftare är beredd på flykt än något annat. Du verkar ofta veta vad du inte vill, men inte vad du vill. Och jag bara kommer på mig själv med att undra, är det så? Medan vi andra gör upp planer, gör du då upp flyktvägar?

Ibland tycker jag att du och jag står varandra ganska nära. I alla fall i det här sammanhanget. Det känns som att du lägger märke till mig, bryr dig. Och jag tycker att jag ser dig klarare. Men sedan kan du bara försvinna in i dig själv. Då sitter du tyst bland oss andra, eller tar med dig kaffekoppen och går. Du hälsar inte på mig som om jag betyder något särskilt för dig, inte mer än någon annan. Och då känner jag mig lite besviken, lite arg, lite ledsen. Och då kan jag ibland känna att jag bara skulle vilja konfrontera dig. Fråga dig vem du är egentligen, hur du mår, vad du tänker på, varför du drar dig undan. Och jag skulle inte låta dig glida undan från mig eller skämta bort mig.
Men jag vet, jag kommer aldrig att göra det. Jag kommer bara att följa med i dina svängar, inge energi när du gör det, svara snabbt när du bjuder in, betrakta dig från håll när du sluter dig. Men jag hoppas att det finns andra i ditt liv som får möta dig, som utmanar dig och håller dig kvar. Jag önskar att det vore jag.