Det är inte så - men så är det ändå

Det är inte så
att jag missunnar dig att vara trevlig.
Det är trevligt med trevlighet
den gör att man känner sig accepterad.
Men när din röst börjar flacka
och du betvivlar mig bakom de polerade orden
då undrar jag om jag ska delta i spelet
eller om jag ska gå där ifrån.

Det är inte så
att jag missunnar dig att betvivla mig
men det är du som väljer
att låta min svaghet växa sig stor
och ta över.
Min defekt är ett faktum
som inte går att skyla över.
Kan du se att det finns någonting mer där bakom?
Själv har jag jämt tvivel om mig
men när du lindar in tvivlet i meningslösa fraser
blir det fult och gör ondare
än du tror.

Det är inte så
att jag missunnar dig att ge uppskattning och beröm.
Men när du uppskattar mig med den där tonen
av oförställd förvåning i din röst
då faller allt platt
jag skärmar av och min bedrift
betyder inget mer.

Det är inte så
att jag missunar dig att förbise mig.
När man inte tar sin plats
kan man inte vänta sig att någon ska se
vad man behöver.
Klart att du tänker:
någon annan tar säkert hand om det
och någon annan tänker
precis likadant.

Det är inte så
att jag missunnar dig att hata.
Jag hatar själv ibland
det är en möjlighet som människan har.
Men när jag står där utanför cafét
väntar på en vän
och du viskar blindstyre när du går förbi
då undrar jag bara
varför?

Det är inte så
att jag missunnar mig att vara bitter
det bittra är väl en del
av människolivet.
Men jag undrar ibland
om det kan bli hur stort som helst?
Och om det syns utanpå?
Fast om jag ler mot dig en extra gång
kommer du nog inte att se det
eller också väljer du i rätt stund
att se åt ett annat håll.