"Babe, I'm gonna leave you"

I kväll ska du och jag ta en taxi tillsammans. Sista gången vi åker någonstans ihop. Vi ska åka till ett ställe som du avskyr. Du blir jämt rädd när du är där. Jag avskyr också det stället, din rädsla får mig att känna så. Din rädsla får mig alltid att må dåligt. Jag känner mig otillräcklig, eftersom jag inte kan skydda dig, rädda dig från din rädsla.

Vi ska åka till det där stället som kallas för en djurklinik och där ska jag lämna dig kvar. För du är ett djur och när djur inte mår riktigt bra och man inte riktigt vet hur man ska få dem att må bra igen, kan man ta dem till en djurklinik och ge dem en sista spruta. Då befrias djuret från det dåliga måendet. Det kallas för att somna in. Det är mycket privilegierat, mycket värdigt. Det är ju nästan så att man avundas dig.

Hur kan man älska ett djur så mycket? Hur kan man känna sig så svart inuti, så djupt desperat och galen inför vetskapen att man snart förlorar djuret? Men du är så mycket mer än ett djur för mig. Du är djuret som för sex år sedan utsågs att tjänstgöra i mitt liv. Vara med mig dag och natt, leda mig runt i de många olika miljöer där jag skulle vara. Jag älskade dig från första stund, för du var så oerhört tillgiven och i så väldigt stort behov av min bekräftelse. Du har alltid tagit ditt arbete på mycket stort allvar, men jag har märkt att det har slitit på dig också. Det har gjort dig trött. Du är en rätt ängslig individ tror jag. Verkar vara rädd för att göra fel, alltid hållit dig nära mig, inte alls förtjust i att bli hanterad av andra. Jämt gnäller du eller skriker när någon ska undersöka dig. Även om någon råkar klia dig för hårt på magen, gnyr du så där ynkligt så att man får lust att slå dem som har orsakat dig lidande. Jag skulle kunna göra vad som helst för dig. Så känns det.

Du har ont i ryggen nu. Bara kunnat arbeta sporadiskt de senaste månaderna. Vi åker taxi nästan jämt. Du sover mycket. Ingen vet om du kommer att bli bättre. Ingen tror att du kan bli så bra att du klarar av att fortsätta din tjänstgöring. Du skulle kunna vara någons sällskapshund, men vems? Man har avrått mig från det. Inte rätt att omplacera en hund som inte är frisk. Varken bra för hunden eller den som tar emot den. De har kanske rätt. Men en del dagar mår du bättre och vi kan promenera till jobbet. Då är allt så vackert och jag skjuter undan det andra. Nästa dag vill du inte gå alls. Då är allt svart igen. Men du är lika tillgiven som altid, söker upp mig för att bli klappad. Hur dåligt mår du egentligen? Vem kan veta det. Hur ser du på det här med att somna in? Är det bättre än att åka taxi jämt? Är det inte bara ett svek, ett fruktansvärt vidrigt svek? Och varför plågar jag mig själv med sådana tankar.

Kommer någonting att spela någon roll när den här kvällen är över. Bara några timmar kvar med dig. Vad ska jag göra när du kommer fram till mig nu, viftar på svansen, slickar mig i ansiktet, trycker dig nära intill? Tårar rinner, du slickar bort dem. Det enda jag kan tänka på just nu är att det snart är slut. Den lilla tid vi har kvar, släpar sig fram och flyger förbi. Jag söker upp dig för att krama dig igen, men det känns fel. Jag undviker dig, försöker sysselsätta mig med något, men det känns också fel. Jag går bara runt runt. Plockar nervöst med saker. Magen värker av hunger, men hunger betyder ingenting. En dryg timme kvar nu. Vår sista kväll. Vi åker snart iväg. Jag kommer att lämna dig idag. Lämna dig.