Lovsång - aldrig utan ledarhund

Första gången jag fick tillfälle att testa på att gå med ledarhund, var på en informationskurs för snart 17 år sedan. Och jag visste genast att det var så jag ville leva mitt liv, med en hund vid min sida, alltid. Sedan dess har två hundar kommit och gått, den tredje gjorde entré helt nyligen. De här tre individerna har varit mycket olika varandra, men det gemensamma har varit det stora arbete som krävts för att bli ett fungerande team och känslan när vi äntligen har börjat nå dit.

Hunden har en gedigen utbildning när den kommer, men den är så att säga nyexaminerad och grön. Den behöver skaffa sig erfarenhet tillsammans med en ledare, som kan korrigera, stötta och berömma. En ledare som försöker förstå vilken funktion hundens olika beteenden har. Tre gånger har jag startat denna resa, detta äventyr som det är att arbeta ihop sig med en ledarhund. Två av dessa gånger har det funnits en föregångare att jämföra med. Många skiftande tankar och känslor har avlöst varandra inom mig under den första tiden. Ibland känns det som om man går från klarhet till klarhet, saker faller på plats. Självförtroendet, både hundens och mitt, växer. Men andra gånger känns det som om ingenting fungerar. Hunden och jag förstår inte varandra, vi går vilse och folk blir irriterade för att hunden, som är ung och nyfiken, far fram och hälsar. Och jag blir också irriterad, missmodig och osäker. Jag oroar mig för att hunden inte trivs och för att jag inte är bra nog. Och så saknaden efter den gamla hunden som kunde allt.

Jag tror att många i min omgivning kan föreställa sig att ledarhunden är en otrolig hjälp i mitt liv. Somliga förstår nog till och med att ledarhunden är det viktigaste och närmaste jag har. Men ledarhundens betydelse i mitt liv är inte lätt för mig att formulera. Ja, visst, den underlättar för mig rent praktiskt, jag slipper till exempel göra mig illa på saker i utomhusmiljön och jag får hjälp med att hålla kursen över gator och öppna platser. Jag slipper många blindfrågor från min nyfikna, eller ska jag säga intresserade, omgivning, för de ställer hellre frågor om hunden. Jag behöver inte alls lika ofta be om hjälp med orientering och förflyttning, vilket är mycket positivt för min självkänsla, eftersom hjälpsituationer tenderar att försätta den hjälpbehövande personen i ett underläge där det blir svårt att påverka hur hjälpen ska ges. Det är vanligt att hjälpare intresserar sig för mitt privatliv eller på andra sätt överträder mina gränser, vilket kan vara svårt att hantera när man samtidigt står i tacksamhetsskuld för hjälpen.

Med ledarhunden vid min sida, kan jag glida fram mellan människor och hinder nästan som vem som helst. Jag kan gå rak i ryggen och med säkra steg, vilket onekligen påverkar både min självkänsla och min utstrålning. Jag blir inte alls störd eller ofredad i samma utsträckning som om jag blindar omkring själv med min käpp, då jag känner och utstrålar att jag är osäker. Utan hunden upplever jag mig mycket funktionsnedsatt och kommer att behandlas som en funktionsnedsatt. En mängd saker i en funktionsnedsatt persons liv, kommer att regleras av faktorer som man själv har litet eller inget inflytande över. Det kan till exempel vara attityder och fördomar, det kan vara korkade eller bristfälliga lagar och riktlinjer. Ibland tänker jag att det är otroligt att jag kommit dit där jag befinner mig idag. Många har medvetet eller omedvetet försökt hindra mig i min framfart genom att tala om för mig vad jag kan och inte kan klara. Inte minst personal inom sjukvård, synrehabilitering, utbildningsväsende, olika myndigheter. Det är mina närstående och vänner jag har att tacka för att jag är där jag är idag och ett antal eldsjälar här och var som har trott på att jag kunde något.

Mina ledarhundar hjälper mig att nå så pass mycket acceptans för min funktionsnedsättning, att jag är villig att utsätta mig för den ansträngning det faktiskt innebär att lämna mitt hem och förflytta mig runt ute i detta komplicerade samhälle, inrättat för människor med synen i behåll. Mina ledarhundar ger mig den självkänsla jag behöver för att jag ska kunna odla min drivkraft och fortsätta söka efter lösningar och möjligheter. Med en ledarhund vid min sida, känner jag mig starkare, mer kompetent och självstyrande.
Tillsammans med ledarhunden är jag mer den person som jag vill vara.

Utan min ledarhund stannar jag inomhus, krymper ihop, vantrivs, saknar motivation. Utan min ledarhund, finns det ingen anledning. För mig är ledarhunden förutsättningen.

När min hund växer och utvecklas i sin uppgift, känns det som om även jag växer. När jag tvingas lämna min hund här och där, bara för att samhället inte är ledarhundsvänligt, känner jag oro och obehag. När jag mister min hund för gott, dör en del av mig också för gott och sorgen far hårt fram med mig under en mycket lång tid.

Jag utan en ledarhund, är otänkbart.
Jag och ledarhunden, det är jag.