Jag avskyr ungdomar i grupp

När jag hör ungdomar i grupp, känner jag mig obekväm. Om de får syn på mig, om jag måste passera dem, är det inte troligt att de kommer att säga: hej, vilken fin hund du har, ha en bra dag!
Med stor sannolikhet kommer de istället att bete sig störigt, dumt, nedlåtande eller elakt. De kommer att göra ljud för att distrahera mig eller min hund, eller ”lytesljud”, ”handikappljud”, t.ex imitera någon som har svårt att tala. Troligtvis kommer de att ropa saker efter mig eller om mig: fan kolla en blind, hon vet inte att det är ett stort jävla hål framför henne, hahahahaha! De kommer kanske att skrika: akta! Fastän det inte finns något att akta sig för. Annat man har ropat efter mig är: kolla, en blind, hon tror hon är snygg, hahahaha! Eller: skräm hunden, skräm hunden!

Och jag, jag känner en massa känslor – skam, sorg, avsky, ilska. jag skyndar mig förbi, säkert krymper jag ihop lite också, eller böjer lite på huvudet. Samtidigt fantiserar jag om hur jag går fram till dem och slår ner dem, en efter en. En lindrig hjärnskada till dig, var så god! Eller så hoppar min hund upp med frambenen på deras axlar, en efter en och morrar rakt in i deras ansikten med bblottade tänder, medan de kissar på sig.

Bry dig inte om dem, skulle många nog säga. Så där gör ungdomar. De menar inget illa, de vet inte bättre, strunta i dem.

Men jag håller inte med. De vet bättre, de vill mig illa, det är meningen att jag ska känna mig obekväm. Kanske gör de så för att framstå som modiga inför sina vänner, klättra ett pinnhål upp på rangstegen. De vet mycket väl att man inte får vara dum mot ”de handikappade”, att man inte får störa en ”blindhund”. De leker med gränser och tabun. Och de är i överläge, för jag ser inte dem, kan aldrig känna igen dem och därför kan de ropa vad som helst efter mig.

Det är därför jag känner avsky, hat. Jag vill hämnas. Jag vill göra något oväntat, jag vill få dem att känna sig små och korkade. Jag vill konfrontera istället för att retirera.
Jag gör det - nästa gång.